Det var en gång en liten kommun i konungariket Sverige. Det var en alldeles vanlig liten kommun där ledningen för vård och omsorg, mäkta stolta, sade sig vara i toppklass. De ledande politikerna i kommunen nickade instämmande, samtidigt som de sin vana troget putsade sina färggranna fjäderdräkter. Enligt ledningen blänkte och sken det så mycket om verksamheten att personalen var tvungen att bära solglasögon för att inte få bestående skador på ögonen – ledningen tog ju sitt arbetsmiljöansvar på allvar och hade således köpt in solglasögonen i storpack och delat ut till personalen.
Men så bar det sig inte bättre än att en dag, en helt vanlig mulen onsdag, så snubblade en undersköterska till på en hög med floskler som låg och skräpade inne i ett förråd. Solglasögonen flög av och allt det förut så pärlemorskimrande kom nu upp i en helt annan dager. Hon såg plötsligt mössen som hoppade hopprep på de basala hygienreglerna och hur den avskavda arbetstidslagen överutnyttjades. Förskräckt och mäkta förvånad sprang hon nu genast till kontoret och skrev både tillbud och avvikelserapporter – som hon var ålagd att göra om hon upptäckte fel och brister.
Till sin stora förvåning hände ingenting, så hon skrev fler rapporter. Nu även om kompetensbrister, minutscheman och en tung känga om höga sjuktal, sjuknärvaro och kvinnolöner. Men ingenting hände den här gången heller. Ledningen hade fullt upp med att stoppa huvudet i sanden – och det var inte i vilken sand som helst. Det var den dyraste och finaste sanden som gick att köpa för kommunala skattepengar.
Snipp snapp snut så var sagan slut. Och än idag kan man med lite tur se politiker och ledningsgrupper runt om i konungariket Sverige, som i stolt tradition stoppar huvudet i sanden och delar ut solglasögon till personalen. Och har du riktigt tur, kan du även få se när de viftar med trollspöet så att glitter och regnbågens alla färger lägger sig som skimmer av blå dunster över dalen där de vilda enhörningarna bor. För i sagans värld är allting möjligt.
