UMS är inte Mums

Det var som att köra i 180 km/h rätt in i en bergvägg – det tog tvärstopp. Själv trodde jag att jag höll laglig hastighet, så jag fattade ingenting. Öööh... vad hände?? Såhär i efterhand så ser jag ju sirenerna som blinkade och tjöt för fulla muggar - men inte just då. Jag bara fortsatte att gasa. Att vara efterklok är ju både döfött och lönlöst – men fan vad jag ångrar att jag var så envist dum. Det finns liksom inget som är värt detta som jag hamnat i - absolut ingenting.

Jag hade träffat flera människor som drabbats av UMS - Utmattningssyndrom innan jag själv hamnade där. Men som nog många med mig inte på riktigt fattat vad det egentligen handlade om. Och dum som man är – inte tror ska kunna hända en själv då det är någonting som bara händer andra. Så fel man kan ha.

Hur beskriver man bäst vad UMS är för någon som inte vet– det är ruskigt svårt, men jag ska göra ett försök utifrån min situation. Jag tänker att alla har väl någon gång fått mjölksyra vid hård fysisk ansträngning? Ni vet när kroppen blir helt stum på grund av att behovet av energi är större än tillgången på syre så att det inte går mer hur mycket man än försöker - tvärstopp. Ett slående exempel är ju längdskidåkaren Per Elofsson som på OS 2002 mötte Tysk-spanjoren Johann Mühlegg. Herr Mühlegg var dock full i en massa otillåtna dopingpreparat och ångade på i skidspåren som ingen annan tidigare skådat. Kan han så kan väl jag tänkte väl Elofsson som var i sin livs form och försökte hänga på i det omöjliga och omänskliga tempot – och stakade sig rakt in i stumhetens vägg.

Vid UMS är det dock inte bristen på syre som är problemet utan bristen av återhämtning. Normala växlingar mellan anspänning och avslappning har störts så många gånger att man till slut inte fungerar på ett normalt sätt. Om hjärnan ständigt behöver kompensera för olika händelser och inte får tiden att bearbeta och återhämta sig mellan varje belastning så uppstår en så kallad allostatisk belastning - en uppreglering till mycket högre stressnivå - en överbelastning så stressystemet slutar att fungera och den fysiologiska responsen och anpassningen till miljön uteblir.

Efter att ha jobba i vården med högt tempo och därtill för få pauser - raster som uteblev eller stördes, samt arbetstider med ständiga vändskift och för kort nattvila blev det helt enkelt allt svårare och svårare för min hjärnan att hålla sig i balans. Mitt behov av att bearbeta händelser och att få den vila och sömn som jag behövde var helt omöjlig att kombinera med mitt arbetsschema, så jag hamnade obönhörligen rakt in i väggen – krasch. Här var jag nog rätt lik Per Elofsson och tänkte kan alla andra så ska väl jag också klara det... men de gör ju inte det de heller vilket är det tråkiga i den här kråksången då vård och omsorgen har mycket höga sjukskrivningstal i stressrelaterad ohälsa.

Personal som i grund och botten älskar sitt arbete riskerar idag att likt mig att bli sjuka av att bara göra sitt jobb och det är en sak jag inte riktigt kan förlika mig med. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt och fortfarande upplever. Jag har fått lära mig att gå igen! Jag har fått börja om med allt från början och är nu åtta månader efter kraschen långt ifrån frisk. Obalansen i min kropp blev så stor att kroppen fortfarande beter sig hel knasigt och reagerar tokfel på helt harmlösa saker. Hjärnan reagerar med stresspåslag – nu är det på liv och död säger den – och så var det bara två saker som hände samtidigt. Min stressnivå är fortfarande högre än normalt och min kropp är hela tiden beredd på flykt eller kamp vilket är oerhört handikappande, påfrestande och tröttsamt. Bara att gilla läget och låta tiden ha sin gång - vilket vissa dagar är lättare sagt än gjort.  

 Alla sätt är bra utom de dåliga. Det här är jag på juldagen – hörselkåpor på för att min hjärna inte ska behöva få överslag hela tiden p.g.a alla ljudintryck när barn och barnbarn kom på besök.

Många tror felaktigt att det bara är individen som behöver lära sig att hantera stress bättre så blir allt bra – det finns arbetsgivare som tror att bara de ordnar lite mindfulness & stresskurser till sin personal så slutar de nog med dumheterna att springa in i väggen i tid och otid. Men detta med stress klarar vi människor i vanliga fall alldeles utmärkt (och kan i viss mån även uppskatta) Problemet är brist på återhämtning mellan stressituationer och kan till och med leda till plötslig död om det vill sig riktigt illa. (I japan finns det ett ord för detta – karoshi, vilket ungefär betyder plötslig arbetsdöd) Arbetsmiljöverket i Sverige räknar även med att ca 500 personer om året dör i sviterna efter stress på jobbet viket inte är en ok siffra.

Jag vet inte om ni blev något klokare av allt detta. Men jag hoppas att ju mer vi talar om detta med stressrelaterad ohälsa i alla dess former - ju mer förståelse vi får om hur och varför den uppstår - ju mer kan vi förhoppningsvis förebygga att den uppstår i framtiden. För UMS är inte mums - det är det motsatta.  

Ps. Rekommenderar psykolog Kajsa Bergwalls föreläsning från den 12 september 2019 som ligger uppe på URplay : https://urplay.se/program/214018-ur-samtiden-hjarnhalsa-aterhamtning-ar-nyckeln?cmpid=del%3Acl%3A20191226%3Aurplay  

 

 

Den skiftande kompetensnivån i äldreomsorgen

Det finns idag inga nationella regler om vad som är en undersköterska eller vårdbiträde. Utan det är idag alltid arbetsgivaren som bedömer om baspersonalen har de kunskaper som krävs för uppdraget och under vilken yrkestitel de ska anställas. Detta kanske förvånar endel då detta i praktiken innebär att vem som helst med vitt skilda utbildningsnivåer kan arbeta som undersköterska eller vårdbiträde bara arbetsgivaren tycker att den mycket vaga formuleringen i socialtjänstlagen SOL 3 kap. 3 § är uppfylld – alltså en tolkningsfråga där olika arbetsgivare bedömer olika, samt att arbetsgivare har varierande kunskap om att och vad de bedömer.

Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (3 kap. 3 § SoL)

Socialstyrelsen gör heller ingen skillnad på de oreglerade yrkestitlarna undersköterska och vårdbiträde utan har allmänna råd på vad all baspersonal bör, som minst ha för kunskaper och förmågor för få att arbeta i äldreomsorgen. Det står dock bör och inte skall – så det är långt ifrån alla som är anställda som undersköterska eller vårdbiträde som kvalificerar sig fullt ut. 

Det finns i dagsläget heller ingen utbildning som per automatik gör en person till undersköterska eller vårdbiträde – det finns däremot och har funnits flertalet olika förberedande utbildningar av olika kvalitet. Detta innebär då i praktiken att de grundläggande kunskapsnivåerna hos anställd baspersonal som genomgått en förberedande utbildning inte alltid är den samma beroende på när i tid, var i landet och vem som anordnat utbildningen. Kompetensnivån mellan undersköterska och undersköterska kan vara gigantisk, kompetensnivån mellan undersköterska och vårdbiträde kan vara både hårfin som skyhög och skillnaden mellan vårdbiträde och vårdbiträde kan vara enorm.

 

Vän av ordning kanske tänker på att framförallt undersköterskan även jobbar under Hälso och sjukvårdslagen - HSL med rehabilitering och både allmän och specifik delegerad omvårdnad som exempelvis medicintilldelning, venprovtagning, sondmatning, kateterspolning och såromläggning osv. Men samma gäller här – delegering är en bedömning om reell kompetens finns eller inte och har inget med vilken yrkestitel man är anställd som. Det krävs alltid en individuell, professionell bedömning av både kunskap och lämplighet. Bedömningen gör den legitimerade personal i hälso och sjukvården som ansvarar för det patientnära omvårdnads och behandlingsarbetet som delegerar - Leg Sjuksköterska oftast i samråd med närmaste arbetsledare och/eller verksamhetschef. Sedan tillkommer Arbetsterapeut, Dietist, Logoped och Sjukgymnast som ansvarar för sitt arbetsområde. Undersköterskan och vårdbiträdet arbetar praktiskt med deras råd, rekommendationer och träningsprogram.

 

Nu är det meningen att titeln undersköterska ska stärkas och tydliggöras genom att bli en skyddad yrkestitel – att ingen ska kunna kalla sig eller bli anställd som undersköterska utan att ha en viss förutbestämd minsta kompetens. Detta kommer att göra att yrkets innebörd blir tydligare och att arbetsgivaren kan ta tillvara undersköterskornas kunskaper på ett mer effektivt sätt. Frågan är dock hur högt man kommer att lägga ribban – vilket ännu inte är helt klart, och om även olika specialistundersköterskor kommer att kunna bli erkända titlar. Sedan vore det riktigt bra om även vårdbiträdet kunde få tydligare yrkesroll och kompetenskrav så att det inte stannar på en godtycklig nivå. Den som lever får se om detta kommer att utmynna i något som blir så bra som tanken är. 

 

Samma lika för alla - om skift i vård och omsorgen

I dagsläget är det mycket vanligt med skiftarbete inom vård och omsorgen då verksamhetens behov som bekant pågår dygnet runt, årets alla dagar - så någon måste alltid jobba. Vanligast är dag/kväll omvartannat och ren natt. Men det är ju ingen naturlag som säger att de flesta måste jobba skift bara för att det behövs personal som jobbar dag, kväll och natt – det borde kunna finnas fler alternativ. Speciellt med tanke på att skiftarbete är en av de stora riskerna för ohälsa enligt Arbetsmiljöverket. 

I en undersökning som jag nyss gjorde i en facebookgrupp med undersköterskor och vårdbiträden (se bild 2) och där över 1000 personer svarade visar att endast 20% vill jobba skift i någon form om de fick välja fritt. Att det set ut så tycker jag stöder min tes om att man som arbetsgivare kanske borde vara mer flexibel och titta på fler alternativ om man vill vara en attraktiv arbetsgivare. Idag är det personalen som får vara flexibel istället - som om samma lika är det samma som den bästa lösningen för både personal och arbetsgivare.

Om vi ponerar att en verksamhets grundbehov är ett visst antal dagpersonal, kvällspersonal och nattpersonal varje dag, året runt och där alla i personalen får jobba skift för att täcka upp verksamhetens behov - samma lika för alla. Men i personalgruppen finns det de som helst skulle vilja jobba enbart dag, enbart kväll eller enbart natt, och några som vill jobba skift med dag och kväll eller kväll och natt osv. Det jag menar är då att man skulle kunna ha ett eller flera andra sätt att lösa täckningen av personal på. Några som är anställda på rena dag, kväll och nattscheman – eventuellt både med och utan helger och att man har några som är anställda på skift i olika varianter – man skulle då kunna uppnå täckning för verksamhetens behov utan att det skulle kosta en enda krona mer för arbetsgivaren. Samtidigt skulle man få en nöjdare och friskare personal i ett enda trollslag. Win win för alla som det brukar heta.

Självklart kan man kanske inte fullt ut se till så alla får exakt sina drömtider i alla lägen, men det borde gå att få till det bättre än idag. När jag funderar på hur jag själv skulle vilja ha det om jag skulle välja helt fritt så skulle jag nog jobba endast dag, och i andra hand skift dag och kväll om de låg på olika veckor så att jag slapp vändskift och i tredja hand endast kväll – och jag har personligen inget emot att jobba varenda lördag och söndag om det skulle vara så. Men jag skulle aldrig kunna jobba natt i någon form eller ständiga vändskift med för lite nattsömn – det tär för mycket och skulle bokstavligen äta upp mig som fungerande människa. Men som tur är så finns det inte bara de som är som jag utan en hel uppsjö av olika unika människor som har helt andra första, andra och tredjehandsalternativ så att vi tillsammans skulle kunna bli till en mycket väl fungerande verksamhet. 

 

 

Välfärd eller "ovälfärd"

Ligger verkligheten i paritet med ambitionerna? Alla politiska partier säger sig vilja se en bra äldreomsorg samtidigt som arbetsvillkoren inom svensk äldreomsorg försämrats under senare år och är nu på flera punkter sämre i Sverige än i våra nordiska grannländer. Detta framgår tydligt i bland annat Studien Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg? (Szebehely, Stranz & Strandell 2017) Resurserna har stramats åt, äldreboendena blivit färre, de äldre fler och är mer vårdberoende. Samantaget har detta lett till en tyngre arbetsbörda under större tidspress

Nästan hälften av all personalen inom äldreomsorgen överväger idag att sluta – man orkar inte mer av olika anledningar. Arbetstiderna, känsla av otillräcklighet gentemot omsorgstagarnas behov, stressigt och otydliga krav är några. Samtidigt som många funderar på att sluta så är rekryteringsbehovet lika stort som invånarantalet i en större Svensk stad eller som tio mindre Svenska kommuner tillsammans – ca 136 000 nya undersköterskor och vårdbiträden behöver anställas fram till år 2026. 

Välfärden som helhet sysselsätter idag ungefär en fjärdedel av alla de som jobbar men skulle behöva lite mer än hälften av ökningen av gruppen i arbetsför ålder. Över en halv miljon personer behöver rekryteras till välfärdssektorn fram till 2026. 

I den svenska äldreomsorgen använder sig nästan 70% av kommunerna sig av delade turer till sin personal och ungefär 50% av personalen i sveriges äldreomsorg har delade turer på sina scheman. I övriga norden är delade turer mycket mer sällsynt - till näst intill obefintlig. Delade turer använder man sig av endast för att det är resurseffektivt – det är billigare för arbetsgivaren att låta färre anställda täcka verksamhetens behov än att anställa fler. En delad tur är när man arbetar två arbetspass samma dag – exempelvis 7:00 – 14:00 & 16:00 – 22:00 men det finns ett otaligt antal olika varianter. Samtidigt är det inte ovanligt att man har jobbat kväll innan en delad tur och/eller börja igen på morgonen efter en delad tur eftersom mer än hälften av alla i äldreomsorgen jobbar skift - både dag och kväll omvartannat, både vardag och helg. Nattvilan kan då bli så kort som nio timmar. På vissa arbetsplatser har man även dag, kväll och natt omvartannat istället för att ha särskild nattpersonal. Detta kan jämföras med att man i exempelvis Danmark till 90 procent arbetar antingen dag eller kväll vilket man vet ger en bättre dyngsrytm och bättre återhämtning för personal, samt är lättare att kombinera med ett socialt liv och familj. 

Tusentals platser på äldreboenden (SÄBO särskilt boende) har försvunnit - så fler äldre och sjuka bor kvar hemma med hemtjänst/hemsjukvård istället. Antalet brukare/patienter som en anställd inom hemtjänst/hemsjukvård i Sverige besöker under en arbetsdag har ökat – färre anställda ska ”producera” mer vård och omsorg under mindre tid. Patientsäkerheten, tryggheten och kontinuiteten i vården och omsorgen har där med minskat.när allt fler äldre med mer komplexa behov av vård och omsorg ska hinnas med under en arbetsdag. Ibland uppmärksammas näst intill omöjliga arbetssituationer eller hemska missförhållanden i media vilket de flesta såklart förfäras och förfasas över  - och som alltid bör ses som ett stort samhälleligt misslyckande. Självklart finns det även bra exempel där det fungerar bättre än på andra ställen, men på det stora hela så är det ännu ingen riktig förbättring i sikte.

Szebehely, Stranz och Strandell har inte bara rätt i att det i det stora hela råder en diskrepans i vad man säger sig vilja och hur den ser ut. Marta Szebehely som är professor i socialt arbete med inriktning mot äldre vid Stockholms universitet har även rätt i att det ofrånkomligen krävs mer resurser. Vill vi att den del av vår sociala infrastruktur som äldreomsorgen tillhör ska kunna fungera så bra som de flesta säger sig vilja - både nu och i framtiden när äldre med ett vård och omsorgsbehov beräknas bli ännu fler så måste det till mer resurser vare sig vi vill det eller inte. Alternativet till mer resurser är obönhörligen en ännu mer skev verklighet mot den vi säger oss vilja ha.  

Den långtidssjuksrivna undersköterskan

Den typiska personen som är långtidssjukskriven på grund av en psykisk diagnos är en kvinna i 50-årsåldern som arbetar som undersköterska inom kommun och region. Hon är sjukskriven på grund av reaktion på svår stress - där diagnoser som utmattningssyndrom, ångest och depression är vanliga. 

Enligt Lisa Björk, forskare inom arbetsmiljö och psykisk hälsa vid Institutet för stressmedicin inom Västra Götalandsregionen är det framför allt den organisatoriska och sociala arbetsmiljön på arbetsplatsen som påverkar de här sjukdomstillstånden. 

Att ingen ska inte behöva bli sjuk på grund av en ohälsosam arbetsbelastning kan tyckas vara en självklarhet i Sverige anno 2019. Men på de kvinnodominerade arbetsplatserna är förutsättningarna fortfarande sämre, riskerna för ohälsa större och sannolikheten är även högre att man slutar till följd av ohälsa.

Alltför hög fysisk och emotionell belastning på kvinnodominerade arbetsplatser som i exempelvis äldreomsorgen och förskolor är följder av brister i arbetsmiljön som drabbar både kvinnor och män lika mycket om de befinner sig på samma arbetsplats. Det är alltså inte en fråga om kön – om man är en kvinna eller man - utan om vilken belastning man utsätts för på arbetsplatsen. Är kraven övermäktiga, stressen långvarig och utan ordentlig möjlighet till återhämtning, sliter det både fysiskt som psykiskt  - oavsett om det är en kvinna eller en man.

Svenska arbetsplatser är ofta bra på att uppmärksamma fysiska risker men måste bli bättre på den organisatoriska och sociala arbetsmiljön och inse att den är minst lika viktig som den fysiska. Idag har man tyvärr inte alltid med det som en naturlig del i arbetsmiljöarbetet. På uppdrag av Arbetsmiljöverket har man beräknat hur många liv som förkortas av vissa riskfaktorer i arbetsmiljön varje år. Det visar att riskfaktorer som stress, skiftarbete, motoravgaser, buller och ihållande fysiskt tungt arbete varje år skördar mer än 500 människors liv vardera. Så det är inte en liten struntfråga utan människors liv som står på spel. 

Dammsugarunderbyxor

Socialminister Lena Hallengren höll i dagarna en pressträff i Västerås, för att presentera nyheten om att Göran Johnsson tillsatts som nationell samordnare för äldreomsorgen. Samordnaren Göran som är gammal metallare ska nu sprida goda exempel, stimulera förändringsarbete utifrån kunskapsbaserade metoder samt föreslå välfärdstekniska lösningar som kan avlasta personalen och effektivisera verksamheterna. 

Mitt pessimistiska jag funderar på hur många undersköterskor man skulle kunna ha anställt för dom pengarna och om det är japanska vårdrobotar och "dammsugarunderbyxor" istället för blöjor som är framtiden? - Jo, maskiner som man spänner fast över nedre delen av kroppen, som suger bort urin och fekalier finns framtaget på riktigt i Japan där man likt Sverige brottas med en allt mer åldrande befolkning, stigande kostnader och brist på personal.

Mitt lite mer positiva jag är glad att Socialministern valde att lyfta grundarna av Undersköterskeupproret Marie Wiberg och Jenny Klingstam genom att hålla pressträffen på just deras arbetsplats. Om man därtill tar till sig arbetsmiljöverkets krav på balans mellan krav och resurser i arbetet för personal inom äldreomsorgen så är välfärdsteknik som trygghetslarm ett bra exempel på när teknik faktiskt är av godo inom välfärden.

Från kvinnligt arbete till kvinnligt arbete - eller från grötkokande sällskapsdam till grötkokande vardagsrehabiliterande hemsjukvårdare

Att arbeta som Undersköterska inom hemtjänsten, hemsjukvården och äldreboende är inte bara det vanligaste yrket bland kvinnor utan även Sveriges vanligaste yrke alla kategorier. Här är det övervägande kvinnor som arbetar – 92 % kvinnor, 8 % män. På 30 år har de manliga kollegorna endast ökat från 5% till dagens 8%. 

Tittar man på statistiken från Statistiska Centralbyrån – SCB (se bild 1) så ser man att yrken som historiskt ansetts som kvinnliga arbeten fortfarande är kvinnliga arbeten – vård och omsorg om barn och äldre. Länge har man ansett att som kvinna har man omvårdande egenskaper – bara så där av naturen. Alltså att det ligger i de kvinnliga generna att ta hand om och vårda barn och äldre och att det egentligen inte är ett yrke utan mer ett ofrånkommligt genetiskt kall. Detta avspeglar sig i titlar som exempelvis sjuksyster, dagmamma och hemsamarit. 

Samarit - en person som frivilligt, omedvetet, hjälper andra personer i nöd utan att förvänta sig återbetalning eller högre karma

Just hemsamariten som är föregångaren till dagens undersköterskor och vårdbiträden i hemtjänst och hemsjukvård var en person som hjälpte behövande i hemmet som ett kall, utan att kräva allt för stor ersättning för sitt arbete. Hon hjälpte till med att bära in ved, tömma slaskhinkar, pottor och spottkoppar, städade, tvättade och lagade mat – och kunde vid behov även plåstra om den behövande.

”avsikten är att sysslan skall utföras av kvinnor som egentligen inte har lust att ge sig ut i förvärvsarbete men som ändå på det här sättet skaffar sig lite extra nålspengar och samtidigt känner att de gör en allmännyttig gärning” ur dagspress 1951 om hemsamariten 

Det sågs mer som ett ömsesidigt utbyte mellan hemsamariten och den som mottog tjänsten än som ett riktigt arbete. Hemsamariten gick eller cyklade hem till några som behövde hennes tjänster ett par gånger i veckan. I början av 1960-talet hade en hemsamarit i genomsnitt 2,6 brukare per vecka. Samtidigt kunde hon ha en egen äldre förälder eller annan äldre anhörig att ömma för. Hon behövde ingen utbildning efter som det ansågs vara sysslor som hon antogs kunna ändå eftersom hon var kvinna. 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fler-enklare-jobb-inom-aldreomsorgen

Fast även om vi försöker byta namn på yrkestitlar idag och att arbetsuppgifterna utvecklats så är det fortfarande de kvinnordominerande yrkena som anses som enklare jobb, de med låg status, låg lön och arbetsförhållanden som man trodde tillhörde det förgågna. Det är som om det fortfarande handlade om ett nedärvt kvinnligt kall som ligger i generna och som om det egentligen inte handlade om ett riktigt yrke.