Den makalösa manicken - Hjärnan

 

 Att ha medarbetare som en efter en drabbas av utmattningssyndrom är ett tecken på att någonting inte är bra på arbetsplatsen. Oftast sitter problemet högt upp i organisationen där man av ekonomiska skäl försöker effektivisera neråt i verksamheten - så till den milda grad att medarbetare på grund av att de är begränsade av att vara biologiska varelser går in i väggen. Det där med att vi är biologiska varelser med begränsningar är något som vi gärna förtränger – både som enskilda individer som på politiker och höga chefsnivåer. Människan har sina begränsningar – bara att gilla läget. Det finns inga genvägar som att tänka mer positivt eller bita ihop för att slippa utmattning – lika lite som det hjälper mot att slippa bryta benen om du hoppar från ett höghus. 

 När det kommer till just utmattningssyndrom så har forskningen kommit långt i varför det uppstår – vi överutnyttjar hjärnan. Vi bombarderar den med ständigt återkommande olösbara och omöjliga krav/situationer, samtidigt som vi inte tillåter hjärnan att återhämta sig färdigt efter en påfrestning så att sjuklig allostas uppstår och hjärnan kraschar. Då hjälper inte klämmiga mindfulnesskurser eller stresskurser för är det obalans i krav och resurser på arbetsplatsen så blir det till slut total obalans i hjärnan.

  Hjärnan som är en makalös manick strävar ständigt efter balans – hela tiden jobbar den med att kompenserar för allt som sker i vår omgivning. Tvingas då en medarbetare att under lång tid jobba med höga krav och för lite resurser så jobbar hjärnan febrilt med att försöka lösa problemet och finna jämvikt – även om det är en omöjlighet så försöker den. Lägg där till för lite av den livsviktiga återhämtningen mellan och under ett arbetspass så kommer medarbetaren till slut att krascha. 

  Vad kan man då göra som arbetsgivare för att vända trenden? Det finns två svar på det – sänk kraven eller höj resurserna. Finns tyvärr inget där emellan. Sänkta krav i vården tror jag få kan tänka sig så egentligen finns det bara ett svar – höj resurserna. Ge vårdpersonalen mer tid, bättre scheman, fler kollegor och ordentligt med återhämtning så kommer problemet att försvinna som i ett trollslag. Tänk så enkelt. 

Den här texten ligger också som debattinlägg på Dala-Demokraten

 

Hur man kapar kostnaderna för sjukfrånvaro och sjuknärvaro

En efter en faller vi i utmattningens brutala klor. En efter en försöker vi komma tillbaka. Att det är ett personligt lidande som är helt i onödan kan nog de flesta skriva under på, ändå får det fortgå år efter år och tyvärr är det ingen förbättring i siktet - nya insjuknar hela tiden i en aldrig sinande ström. 

Haltande och inte riktigt som förut kommer vi så småningom tillbaka - även om vissa trillar dit igen om man kommer tillbaka till samma sjuka arbetsmiljö som innan och en del har oturen att aldrig kunna komma tillbaka till jobb eller en aktiv fritid - någonsin. En jävla skitsjukdom helt enkelt som det samlade kunskapsläget om vad som orsakar insjuknandet och hur man förebygger är goda, men hur vi ska behandla vet vi mycket lite om - man provar sig fortfarande fram. Tiden att läka tar hur som en evinnerlig tid, många långa år till och med och det kostar förutom det personliga lidandet för den drabbade även en helt ohemul massa pengar för både den sjuke, samhället som för arbetsgivaren. 

Nu om inte förr borde en och annan arbetsgivare vakna till liv, för kunskap om kostnaderna för sjukfrånvaro och sjuknärvaro skulle kunna öka intresset för att arbeta mer med förebyggande och hälsofrämjande åtgärder på riktigt och inte bara på pappret.

Förlopp från sjuknärvaro till sjukfrånvaro och åter
till sjuknärvaro från rapporten "Arbetsgivares kostnader, åtgärder och
anpassningar för sjuknärvarande och
sjukfrånvarande medarbetare" från Linköping universitet

När någon blir sjukskriven för utmattningssyndrom så har man oftast en tid innan där man har en sjuknärvaro - innan man kraschar totalt. Redan här har arbetsgivaren en kostnad då den sjuknärvarande  inte orkar prestera som innan. Sedan kommer en tid (oftast flera månader/år) av helt bortfall när en eller flera ersättare måste läras upp. Efter det kommer återgång till arbete med ännu en tid (månader/ år) av sjuknärvaro -  till och med för all framtid en viss form av sjuknärvaro och en stor risk för återinsjuknande. 

Att finna siffror för vad det här kostar för arbetsgivaren är svårt - om inte helt omöjligt då det finns så många olika kostnader som ligger på vitt skilda ställen i organisationen. Men om man leker med tanken att man använde de här hundratusentals kronorna som det minst handlar om per insjuknad (då är inte samhällets eller de personliga kostnaden medräknade) så skulle man med lätthet kunna använda dem till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen istället. Det skulle till och med kunna bli ett sätt att långsiktigt och hållbart spara pengar - en riktig effektivisering med andra ord! Vilken arbetsgivare skulle tacka nej till det?