Ge undersköterskor bättre villkor och rimliga arbetstider

 

Insändare publicerad i dagens nyheter den 8 september

 

 

 

Kanelbullen och bakteriernas dag

 När du ställer dig på vågen för att se hur mycket du väger så är några av dessa kg vikten på en massa olika bakterier som har oss människor som sitt livsrum. Det är en svindlande tanke att annat liv än det som är just jag finns på grund av att jag finns och jag finns därför att dessa livsformer har valt just mig som sitt ekosystem, samt att den som är jag är beroende av dessa livsformer för att kunna vara den som är just jag.

Dessa mikroskopiska livsformer finns där lite var stans på oss, både inne och utanpå oss och lever där i en slags symbios med oss sedan urminnes tider. Vissa av dem vet man inte riktigt vad de gör, men de finns där. Andra vet vi lite mer om och kanske borde vi vara lite mer tacksamma för deras val av just oss än vad vi lite till mans kanske är? Varför firar vi till exempel inte bakteriens dag när det finns dagar för allt från kanelbullar till pilsnerfilmens dag? Idag är det till exempel Chokladens dag dag vilket tydligen är förärat en alldeles egen dag och det är ju inte ens essentiellt för oss människor. Men attans gott är det ju. Men idag den 11/11 är det förutom Chokladens dag även Nordiska klimatdagen Hågkomstens dag Alla singlars dag Grön flagg-dagen som alla förärats en dag. 

Kanelbullens dag firas den 4 oktober

 

Nu finns det ju elaka bakterier också kanske du tänker, sådana där riktiga bad ass bakterier som inte alls har några som helst goda avsikter. Sant. Patogena, sjukdomsframkallande små elakingar som kanske inte alls är några man vill hylla med en alldeles egen dag. Innan penicillinets dagar betydde dessa elakingar många gånger svåra sjukdomar och till och med ond bråd död – nästan lite som när vi tänker på det i dessa tider så omtalade nya Coronaviruset. Eländes, elände.

Fast virus är inte ett liv. Eller är de? Forskarvärlden är faktiskt inte överens i den frågan. Ändå kan viruset ta sig in i människans celler och målmedvetet ändra om i vårat DNA. Många virus smyger sig in i själva "dna-fabrikerna" inne i cellerna och låter "fabriken" producera virusets DNA istället och man räknar faktiskt med att virus genom historien har ändrat om så pass mycket som 8% av det vi i dag kallar mänskligt DNA. Så tack vare olika virus under vår evolution har vi utvecklats till det som vi är i dag. Utan virus hade vi således utvecklats till något helt annat. Även det en svindlande tanke. Kan något som inte är ett liv verkligen göra det? Kanske behöver vi i rättvisans namn även inrätta ett virusets dag? 

 

 

IVO:s granskning av Sveriges äldreboenden

Inspektionen för vård och omsorg - IVO har granskat 1700 äldreboenden i Sverige med anledning av Coronapandemin och 91 äldreboenden ska granskas ytterligare eftersom mycket allvarliga brister upptäckts.

Under en pressträff idag så berättade Sofia Wallström, generaldirektör på Inspektionen för vård och omsorg och socialminister Lena Hallengren att 40 kommuner av Sveriges 290 kommuner hitintills stått för nästan 70 procent av alla dödsfall i covid-19 på äldreboenden och att nästan hälften av alla dödsfall hitintills i Sverige var boende på ett äldreboende.

Det kan uppfattas som om de övriga 250 kommunerna är bättre än de 40 som nu pekas ut. Men eftersom vi fortfarande är mitt uppe i en pandemi så säger de här siffrorna egentligen inte så där jätte mycket mer än att man har haft det tufft på vissa håll i landet och andra inte. Visst finns det kommuner som även då det pågått en stor allmän smittspridning har lyckats hålla viruset borta från äldreboendena, eller som lyckats begränsa smittspridningen om den tagit sig in och helt enkelt varit bättre på att hantera smittan än andra - bra! Men många av kommunerna har ännu inte haft en stor allmän smittspridning. Så det är helt enkelt för tidigt att säga om det beror på tur eller skicklighet. Så mycket av det som presenterades i dag kan omkullkastas helt om en vecka, en månad eller om ett år. 

 Det enda man nu kan hoppas är att ALLA kommuner har tagit lärdom av det som presenterades i dag - om hur fort och hur illa det kan gå och nu står beredda med både hängslen och livrem inte bara på pappret utan på riktigt - både för en eventuell första som andra våg. 

Ivar Lo-Johansson och Coronaviruset

Jag har alltid gillat människor som försöker förändra på saker och ting som de ser inte riktigt stämmer till det bättre istället för att bara muttra tyst för sig själva – även då jag inte håller med om allt alla gånger. Som Ivar Lo-Johansson som år 1949 började att lyfta frågan om hur vi som samhälle tar hand om våra äldre som inte längre klarar sig själva, utan behöver vård, hjälp och stöttning. År 1949 – det är länge sedan. Så pass länge sedan att en del av de som föddes då idag kan befinna sig i den situationen att de behöver samhällets vård, hjälp och stöttning i sin vardag. Ivar Lo-Johanssons kritik då handlade om ålderdomshemmen som han tyckte mer var en förvaring till och med i vissa fall tvångsförvaring utan vare sig mål och mening för de äldre. Han jämförde till och med dåtidens äldreboenden med ättestupan vilket inte föll i så god jord alla gånger. Ivar Lo-Johansson retade upp många men fick även medhåll av andra och det resulterade faktiskt i förändringar under 1950-talet och flera reformer inom äldreomsorgen har tillkommit under åren fram till idag. Alla med goda intentioner.

Det Ivar Lo-Johansson förespråkade istället för det han menade var institutionell vanvård och meningslöshet i väntan på döden på ålderdomshemmen resulterade senare i något som vi idag skulle kalla hemtjänst och hemsjukvård. De äldre skulle kunna bo kvar i sina egna hem och fortsätta att finna mål och mening med livet. Tanken är god – till och med riktigt god och det finns egentligen inte mycket annat att säga än att grundtanken är och förblir en riktigt god idé. Sen kommer dock verkligheten och ställer till det lite och det visar sig att allt inte riktigt är så där himla svart eller vitt som man hade tänkt sig. Den där sabla verkligheten som alltid ställer till det, som gör att inget är lika enkelt som det är i fantasin.

Idag är vi åter i en situation som jag är säker på att en person som Ivar Lo-Johansson skulle ha slagit på stora trumman för att väcka debatt i frågan. Och även om många, både professorer, forskare, anhöriga och anställda inom äldreomsorgen många gånger försökt lyfta frågan om problemen och bristerna som finns så var det till slut ett litet coronavirus från Kina som på allvar lyft frågan ända upp till allmänheten och de ansvariga politikerna. Viruset fastnade likt regndroppar i spindelnätet och problemen och bristerna fick plötsligt tydliga konturer som blev omöjliga att blunda för. Jag kan bara hoppas att man inte försöker måla över allt med mer floskler och politiskt blomsterspråk och fortsätter att endast göra symboliska förändringar istället för att försöka ta tag i det på riktigt. Den som lever får se som det brukar heta. 

Personaltäthet

Det är riktigt svårt att finna ordentlig statistik över hur personaltätheten i äldreomsorgen ser ut runt om i Sverige. Samt att det såklart finns lite olika sätt att räkna på. En del räknar ihop antalet årsarbetare och deras tjänstgöringsgrad och delar det med antal boende - ett vagt sätt att räkna på som inte säger så mycket egentligen. Ett annat är att ta antalet personal vid en visst klockslag och dela med antal boende/patienter - vilket ger en något bättre bild av verkligheten enligt mig, även om den har svagheter den med.

Bild från en humorsida som heter 9GAG om utvecklingen av personaltätheten inom äldreomsorgen.

I genomsnitt i landet är det 25 boende/patienter per sjuksköterska och ungefär 3,5 boende/patienter per Undersköterska/vårdbiträde. Men det det finns kommuner med både lägre och högre personaltäthet.   

I de bästa kommunerna har varje undersköterska/vårdbiträde 2 boende/patienter per personal och i de sämsta har varje undersköterska/vårdbiträde 5 boende/patienter per personal. Det är riktigt stor skillnad! Det säger sig själv att har man som personal 4-5 äldre, multisjuka med stora vård och omsorgsbehov så kan de omöjligt få samma hjälp och stöttning som de som har en högre personaltäthet. Hur kan det vara så stor skillnad runt om i Sverige?  Jo, det är som vanligt en ekonomisk fråga. Det är ofrånkomligt billigare om en personal tar hand om fler än om fler personal tar hand om färre. Om personalen verkligen hinner med alla sina arbetsuppgifter och verkligen kan utföra god och säker vård och omsorg eller inte verkar tyvärr inte alltid vara något som ligger högst på agendan. 

 Så varför finns det ingen lägsta nivå på personaltätheten som alla kommuner måste förhålla sig till? Varför? Lagen är tydlig om att det ska finnas personal som utan dröjsmål ska uppmärksamma om en boende behöver hjälp och stöd - dygnet runt! Det är många gånger en omöjlighet på många boenden runt om i Sverige då man har för låg bemanning som inte hinner leva upp till lagen. Mitt förslag som lägstanivån är max 2 boende/ patienter per undersköterska/vårdbiträde och max 10 boende/patienter per leg sjuksköterska - varför inte? Sen får man ju självklart ha en ännu högre personaltäthet om man så önskar och behovet är större, men aldrig lägre. Jag tror att det skulle vara en riktigt bra början till en äldreomsorg som skulle kunna leva upp till vad lagen faktiskt säger. För det är inte vi personal som ska springa för två, tre eller fler personal - vi behöver fler kollegor - vi behöver förutsättningarna att kunna göra vårat jobb - och det är alltid arbetsgivarens uppgift att se till att vi kan göra det.  

 

 

Tid för reflektion

Med fyra frågor före och fyra frågor efter arbetspasset försöker man i Region Östergötland komma tillrätta med den biten av arbetsmiljön som i mångt och mycket länge varit eftersatt. Med tid avsatt för reflektion kommer brister och sådant som varit känsligt, jobbigt och svårt under dagen upp till ytan och medarbetare kan gå hem med känslan av att ha satt punkt för dagen och behöver inte ”ta med sig jobbet hem”. Medarbetare kan diskutera tillsammans både före och efter arbetspass samt att cheferna kan använda svaren på frågorna till att rätta till eventuella brister i arbetsmiljön.

Frågor som används i Region Östergötland före arbetspasset:

1. Jag vet vilka mina arbetsuppgifter är idag och hur jag ska utföra dem
2. Jag vet vilken skyddsutrustning jag ska använda och när
3. Jag känner att jag har kompetens och erfarenhet att utföra mina arbetsuppgifter bra idag
4. Jag har någon att prata med om jag vill ta upp något som jag har varit med om och tänker på
   

Frågor som används av Region Östergötland efter arbetspasset:

1. Jag tycker att arbetspasset gick bra
2. Jag fick det stöd jag behövde för att utföra arbetsuppgifterna
3. Jag fick tid för lunch och paus/återhämtning
4. Jag hade tillräcklig kompetens och erfarenhet att utföra mina arbetsuppgifter
   

Efter varje fråga finns en grön glad gubbe, en gul varken glad eller ledsen gubbe och en röd ledsen gubbe. Medarbetarna ringar in den gubben som bäst beskriva hur hen upplever/känner inför varje påstående. 

Då brister i den organisatorisk och social arbetsmiljön idag står för en mycket stor del av sjukskrivningarna och fortsatt är en stigande stjärna så skulle jag verkligen önska att detta mycket enkla men föredömliga arbetssätt vore något som fler verksamheter tog efter på ett eller annat sätt. Man skulle självklart kunna anpassa frågorna till just sin verksamhet, men det viktiga är tid avsatt för reflektion. Det skulle kosta en 5-10 minuter innan och en 15-20 minuter efter varje arbetspass, men kan i gengäld göra stor skillnad för medarbetares både kortsiktiga som långsiktiga hälsa och kan vara en viktig del i arbetet för en bättre organisatorisk och social arbetsmiljö. Jag vet att tid är pengar och att någon arbetsgivare kanske tycker att detta skulle ta allt för mycket tid av arbetsdagen, men tid som medarbetare är sjukskrivna – kanske i månader och år, kostar än mer pengar och är ett onödigt lidande hur man än vrider och vänder på det och som ju många gånger går att förhindra om man bara vill. Och ett liknande arbetssätt som i Region Östergötland är en mycket enkel och bra början till något som bara kan bli bättre. 

 

Fru B:s tankar om Äldreomsorgen

Vill med detta lilla inlägg puffa för Fru B som skriver om det fiktiva äldreboendet Tusensköna på facebook Hennes texter hamnar även många gånger som insändare i dagstidningar. Hennes texter berör och kan vara värda att läsas för den som är intresserad i ämnet vård och omsorg och då speciellt Äldreomsorgen. Bakom Fru B finns Anna-Karin Byström som själv jobbar i äldreomsorgen och har jobbat i vården sedan 1975. Så det är med stor värme och med stor erfarenhet hon ger sin syn på hur det borde se ut i äldreomsorgen.

Hennes senaste inlägg rekommenderas: Nu anser jag att det är dags för någon annan, än kommunerna att ta ansvar för landets äldreomsorg.

 Där  beskriver hon bland annat om hur det förr var upplagt på ett helt annat sätt än idag och att det då fanns kökspersonal som skötte all matlagning, städpersonal som såg till att lokalerna var rena och att det fanns speciell badpersonal som såg till att vårdtagarna var rena och fina. Att det fanns en yrkesstolthet i alla led och att tid fanns för allas arbetsuppgifter. Hon beskriver vidare hur vi i dag inte riktigt hade rätt "rustning" för att möta en pandemi som covid 19 - då till och med kunskapen om basala hygienrutiner inte alltid finns med som en självklarhet inom dagens äldreomsorg.

Så gå in och följ fru B "direkt från hjärtat utan filter" om Äldreomsorgen där du förutom att läsa hennes tankar och texter också kan kommentera och diskutera ämnet.

Den skvalpande yrkestiteln undersköterska

I en tid då det rådde brist på sjuksköterskor så startades 1947 för första gången en kort utbildning i landstingets regi för duktiga och raska biträden och yrkestiteln Undersköterska såg för första gången dagens ljus i Sverige. Som namnet antyder så var tanken att Undersköterskan skulle avlasta sjuksköterskan i hennes uppgifter och samtidigt vara henne underordnad. Sjuksköterskan som i sin tur vid denna tid var underordnad läkaren – en hierarki som byggde på att Läkaren var fadern och husbonden som bestämde, Sjuksköterskan var modern som lydde husfaderns order och danande uppfostrade sina patienter som var barnet. Idag kan vi ju skaka på huvudet åt de förlegade synsättet, men små krusningar i vattnet lever tyvärr fortfarande kvar. Det är som tur är allt färre och färre som sprattlar motsträvigt i den här frågan i dag när det kommer till läkare och sjuksköterska – de är idag helt enkelt olika professioner som inte är vare sig högre eller lägre än varandra.

Går vi tillbaka till titeln Undersköterska så har dess roll, status och utbildning varierat under åren som gått sedan den uppstod 1947. Tyvärr inte till det bättre. Titeln ligger fortfarande och skvalpar i sitt namn – under sköterskan och även om undersköterskor är helt avgörande för att vård och omsorgen överhuvud taget ska fungera - att hon är vård och omsorgens armar och ben så är hon icke sedd som en riktig profession. Hon skvalpar omkring och får anpassa sig efter vad hon blir tilldelad för arbetsuppgifter – vilket varierar å de grövsta. Hon förväntas ta sig ann det mesta – allt från skurhink till blodprover och allt där emellan och lite till. Hennes bredd är för bred, ansvarsområdena för många för att långsiktigt orka hålla samman samtidigt som vårdbiträdets roll är minst lika diffus – om inte än mer oklar än undersköterskans. Skiljelinjerna är så pass vaga, skvalpande och otydliga att de många gånger helt går i varandra istället för att komplimentera varandra.  

Då titeln är helt oreglerad så kan egentligen vem som helst kalla sig undersköterska och det är idag helt upp till arbetsgivaren att bestämma titel på sina anställda – och att många arbetsgivare inte vet vad de gör för val eller på vilka grunder de gör sitt val. Ska jag generalisera grovt så preciserar regioner (fd landstinget) bättre vilken kunskap och kompetens som krävs än kommunerna och arbetsuppgifterna är oftast tydligare i region än kommuner. Jag har skrivit om den varierade kompetensen inom äldreomsorgen här, vilket är ett intressant ämne som jag tror att få känner till. Och det är inte en underdrift att det är rena rama vilda västern när det kommer till kompetens, titel, arbetsförhållanden, arbetsuppgifter och löner runt om i Sverige. Godtyckligt från början till slut.

Jag har därför med spänning följt debatten om att göra titeln skyddad eller legitimerad. Att göra den skyddad som man till slut har bestämt sig för är förvisso riktigt bra – men som jag förstår det så kommer man att lägga ribban så pass lågt att situationen som vi har i dag i stort sett blir oförändrad. Ingenting kommer att göra hennes roll tydligare av att lägstanivån blir så låg att vitsen med den skyddade yrkestiteln försvinner, bara därför att det råder brist på armar och ben i vård och omsorgen. Logiken håller inte. Vi får en yrkesgrupp som får fortsätta att bära en allt för tung ryggsäck på sin rygg, samtidigt som hon förväntas springa ett maraton varje arbetspass och hamnar då fortsatt långt ifrån ett professionellt erkännande. En skyddad yrkestiteln gör inte arbetsuppgifterna tydligare, arbetsförhållandena bättre eller lönerna rättvisare. Vem som är ung idag kommer att känna sig manad till ett än mer vagt, otydligt och skvalpande yrke som till på köpet har Sveriges högsta långtidssjukskrivningstal? Vem? 

 

Min busiga hjärna och jag

Som många av er vet så kraschade jag ju rätt in i väggen för över ett år sedan – krasch bom bang. Resten är historia som det brukar heta. Sedan dess har jag kommit långt även om med pyttesmå myrsteg och yrkesarbetar nu till och med lite smått. Men även om det gått så pass lång tid så hänger inte hjärnan riktigt med. Man kanske skulle kunna kalla det för att den är lite busig och låter mig inte få tillgång till alla roliga ORD som finns här i världen. Känslan för vad jag vill säga finns men ordet är borta – helt blankt. Det kan ta minuter, timmar till dagar innan hjärnan lite busigt slänger fram ordet eller namnet när jag minst anar det. ”Ja men så heter det ju.” Attans jobbigt och handikappande, men mest Töligt på ren värmländska.

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt och det kommer helt fel ord eller namn ur min mun utan att jag själv reflekterar över det – då kan jag bara hoppas att det inte ställer till det allt för mycket. Mycket ljud och rörelse är stressorer som gör det än svårare för hjärnan att riktigt hänga med och det kan bli helt ”tiltat”- vilket är en mycket obehaglig känsla. Ett tillstånd som jag lärt mig att endast tystnad, lugn och ro hjälper att komma tillbaks ifrån.

Jag har sedan kraschen inte kunnat läsa böcker, vilket har varit en stor sorg och saknad. Hjärnan får inte riktigt ihop det och det blir mer en osammanhängande gröt som gjort mig yr och vimmelkantig när jag försökt. Så smått har jag dock börjat läsa korta noveller vilket går bättre och bättre att förstå och att inte tappa tråden och fokus på handlingen. Så det finns hopp om framtiden!

Det lustiga är att jag nästan hela tiden om man bortser från de allra första månaderna har kunnat skriva! Fråga inte mig – fråga min hjärna hur det kan vara lättare!? Visst tappar jag ord eller tråden ibland – men då väntar jag bara tills ”polletten trillar ner” och så kan jag fortsätta. Jag vill tro att det är bra hjärngympa att skriva så jag fortsätter med det - övning ger färdighet heter det ju. Så det blir en hel del små noveller och kortromaner av detta – och så klart även detta lilla blogginlägg. Om det är läsbart för andra spelar egentligen inte så stor roll om det bara hjälper mig att komma tillbaka. Jag vill tro att det hjälper i alla fall – så jag fortsätter att hjärngympa ett par noveller och kortromaner ett tag till.

Covid-19 och den inbillningssjukes ständiga dilemma

Kanske hade jag Covid-19 redan i mars? Då hade jag en episod med magen och var lite tungandad. Eller har jag det nu? Har haft ont i halsen och lite snuva i två dagar - så plikttroget håller jag mig hemma för att inte smitta andra. Men det finns som bekant en hel del andra virus också som man kan råka dra med sig hem. Som lika väl de som Coronaviruset kan vara den skyldige. Men så finns det den inbillningssjukes mardröm - jag har inte haft Covid-19 och kommer att få det etter värre än någon annan tidigare skådat!

Ett av alla dessa  miljoner olika virus som finns där ute ?

Det är svårt att inte bli rädd för det okända. Och tyvärr tror jag inte att jag är ensam om Covid-19 skräcken. Kanske med rätta då ingen vet i förväg om man får det helt obemärkt, eller lite så där jobbigt mittemellan så att man tycker lite synd om sig själv - eller hamnar i respirator i veckor. Man kanske till och med blir en av de där som hamnar i den anonyma statistiken över döda i covid-19. Den som lever få se som det brukar heta - så sköt om er, tvätta händerna och håll avstånd så får vi kramas igen när det här är över.

Försiktighetsprincipen och Covid-19

Virus är mycket små parasiter som finns överallt i vår omgivning och som har specialiserar sig på att invadera celler hos levande organismer. Där kan de sedan förökar sig och vi människor blir allt ifrån lite förkylda till däckade i influensan eller magsjukan lite beroende på vilket virus vi fått i oss. När det väl har fått fäste så är det hos många virus bra om det får oss att hosta och nysa så att det kan fortsätta att sprida sig - vilket virus tycker är en bra grej att göra efter som deras mål i livet är att parasitera så många som möjligt. Inget undantag när det kommer till det nya coronaviruset - de vill in i oss människor för att föröka sig i oss för att fortsätta sprida sig. En annan grej som många virus utnyttjar är att vi människor har en förkärlek till att omedvetet ta oss själva i ansiktet i tid och otid så att vi via indirekt kontaktsmitta placerar viruset exakt där det vill hamna - öga, näsa och mun. En smittad person tar i ett handtag - du kommer strax efter och öppnar sedan samma dörrhandtag för att sedan klia dig i ansiktet - och ta da... viruset har nu tagit sig in i dig och kan föröka sig. Olika virus har dock lite olika sätt att sprida sig på och det finns de som exempelvis sprids via insekter, blod eller är sexuellt överförbara osv, men Coronaviruset är vad man vet idag av den sorten att den sprids via droppsmitta (hosta och nysningar) och kontaktsmitta (även indirekt via andra föremål som nycklar, mobiltelefon, handtag, tangentbord osv) Så det är anledningen till rekommendationerna att tvätta händerna ofta och att hålla avstånd.

 

”Man ska alltid ta höjd för att det kan bli mycket värre än vad man egentligen tror att det ska bli.” Johan Giesecke före detta statsepidemiolog

Vad är det då med det här nya coronaviruset som gör det så speciellt? Tja, för det första är det ett helt nytt virus - forskningen om viruset är fortfarande i sin linda - man lär sig under tiden som det sprids så att säga. Man vet idag mer än igår, men än återstår mycket att lära och ta reda på. Facit får vi först efteråt. För det andra även det att det är ett helt nytt virus - ingen människa i hela världen hade stött på det innan det helt plötsligt dök upp i Kina - så ingen är immun innan och inga vaccin finns - alla skulle kunna insjukna på en och samma gång om inga skyddsåtgärder sätts in. Så med tanke på det är det aldrig fel att ta det säkra före det osäkra och vara extra försiktig med tanke på att det är människoliv vi har på spel - för tyvärr blir det ibland så att den som viruset parasiterar och utnyttja till att fortsätta sprida viruset avlider - vilket även händer vid en vanlig säsongsinfluensa som annars är en av våra vanligaste dödsorsaker. Säsongsinfluensan (som egentligen är flera olika virusstammar)  har dock redan cirkulerat under en så lång tid så att skyddet mot olika varianter av influensavirus kunnat byggas upp i befolkningen. Samt att det finns vaccin och läkemedel mot säsongsinfluensan vilket som sagt saknas för det nya Coronaviruset som ger upphov till sjukdomen covid-19. 

”De äldre har inte skyddats bra nog” Anders Tegnell statsepidemiolog

Enligt folkhälsomyndigheten så visar de hittills tillgängliga studierna av covid-19 att hög ålder är den främsta riskfaktorn för allvarligare sjukdomsförlopp och att personer över 70 år därmed utgör den främsta riskgruppen även om vi alla andra - både andra riskgrupper och de helt utan känd riskgrupp också kan drabbas hårt och till och med avlida av covid-19 om oturen är framme - då som sagt mycket ännu inte helt klarlagt när det kommer till detta virus. 

När denna pandemi är över kommer vi att få reda på om vi tog tillräckligt med höjd eller inte. Jag är inte så säker på att vi alltid hoppat höjdhopp på riktigt alla de rätta ställena även om intentionerna många gånger varit goda men kanske något naiva medan på andra ställen har vi satt nytt världsrekord i höjdhopp flera gånger om - men facit får vi som sagt inte förrän efteråt och inte kan vi tjuvkika i facit längs bak i boken som man kunde göra i en del skolböcker när jag var liten heller. Så de som lever få se som det brukar heta.


 
 

Superdupersnabbintroduktionsutbildning - nöden har ingen lag

Socialstyrelsen har nu tagit fram ett nytt nationellt introduktionsutbildningspaket i spåren av Coronakrisen. Introduktionspaketet består av en utbildning i två delar där Socialstyrelsen tagit fram del ett och Ersta Sköndal Bräcke högskola har tagit fram del två.

Meningen med utbildningen är att man snabbt som ögat efter utbildningen ska kunna börja arbeta som ny personal inom socialtjänst och kommunalt finansierad hälso och sjukvård i såväl kommunala som privata verksamheter. Tanken är god och troligtvis även nödvändig mot bakgrund av rådande situation med covid-19 som under en period kan innebära stora behov av ny personal inom äldre och funktionshindersomsorgen. Så känner du dig manad - så gå utbildningen och hjälp till i en verksamhet som kräver att det finns personal dygnets alla timmar - helg som vardag, året runt.

Socialstyrelsen påtalar mycket riktigt att utbildningen som bara tar ca fyra dagar att genomföra inte uppfyller de rekommendationer som Socialstyrelsen själva har om den kompetens som krävs i dessa verksamheter och att om man efter Coronakrisen vill arbeta i dessa verksamheter bör komplettera sin utbildning. Allt gott så - men det mest sorgliga i den här kråksången är att innan vi hade hört talas om Coronavirus och Covid-19 så fanns och finns det tusentals som redan jobbar i dessa verksamheter som ingen utbildning alls har - inte ens en superdupersnabbintroduktionsutbildning. Att vi i dessa tider får använda oss av alternativa lösningar tror jag att de flesta förstår och accepterar. Men när det inte är en pandemikris? Hur kan det då motiveras?

Hjälp min kropp har blivit en fin dam i vita spetshandskar

Jag har alltid kunnat ånga på – bara att lägga i en ny växeln och fortsätta. Men nu efter en konvalescensperiod på ett helt år så har kroppen lagt sig till med en massa divalater. Likt en fin dam i vita spetshandskar som snurrar vackert på sitt parasoll i solnedgången får hon helt plötsligt ont både här och där när hon försöker sig på något fysiskt. När jag försöker påtala för kroppen att det är dags att byta de vita spetshandskarna till ett par arbetshandskar så skrattar bara den fina damen och snurrar behagfullt vidare på parasollet. I skuggan bakom henne muttrar och haltar jag och är ganska glad att även hjärnan fortfarande inte alltid finner de ord jag vill få fram – misstänker att den fina damen då skulle rodna där under sitt parasoll.

Men skam den som ger sig – jag ska nog lyckas kränga av spetshandskarna så småningom. Jag har skaffat mig ett par vackert rosa och spetsinspererade arbetshandskar så att det blir en enklare övergång. Och förhoppningsvis lär sig även hjärnan så småningom att sallad inte heter morötter och andra tokigheter den fortfarande hittar på. 

 

Blåsippor och Covid-19 i glesbygd

Ibland kan siffror hjälpa till så att man kan förstå vidden av saker och ting - som det här med det nya coronaviruset.

I min lilla kommun - Hagfors kommun som ligger vackert inbäddat bland de blånande bergen i de Värmländska skogarna. Här bor det 11 606 personer (2019-12-31). Om vi leker med tanken att alla i denna lilla kommun skulle bli smittade av det nya coronaviruset och insjukna i covid-19 så skulle ca 80 % (ca 9285st) få milda symtom - vilket innebär allt från inga symtom alls till stora jobbiga symtom i flera veckor, men att man klarar sig med egenvård i hemmet. Ca 15% (ca 1740st) skulle få det så pass jobbigt med andningen att de skulle behöva läggas in på sjukhus och ca 5 %  (ca 580st) skulle behöva intensivvård. (Jag använder mig i uträkningarna av Folkhälsomyndigheternas siffror för skattning av behov av slutenvårdsplatser) 

Med detta sagt så hoppas jag verkligen inte att alla i vår lilla kommun kommer att behöva få covid-19, att vi följer myndigheternas rekommendationer och försöker skydda riskgrupper så långt det är möjligt. Samtidigt ska vi inte vara så naiva att vi inte inser att många av oss faktiskt kommer att insjukna - man argumenterar som bekant inte med ett virus. Det kan ske idag, i morgon, om en vecka eller kanske om en månad - och att en hel del av oss i vår lilla kommun redan har det. Ganska få av oss kommer att med säkerhet få veta om vi har eller har haft just detta virus eller inte då det i dagsläget i princip endast är de som blir inlagda på sjukhus som testas - så även om du söker vård med misstänkt covid-19 symtom så kommer du i dagsläget inte att testas om du skickas hem för egenvård.

Det finns dock en stor fördel med att bo i en glest befolkad kommun i dessa tider - man kan njuta av naturen och vårens alla härligheter utomhus utan att riskera att orsaka smittspridning. Så glöm inte att njuta av spirande blåsippor och den första nässelfjärilen som förgyller oss i dessa tider.

Skyddskläder Covid-19

Som många av er säkert har läst och hört den senaste tiden så har diskussionen om vilken skyddsutrustning som man bör använda vid konstaterad eller misstänkt Covid-19. Många inom vården har varit arga, oroliga och upplevt att rekommendationerna från arbetsgivare, region, folkhälsomyndigheterna och WHO inte har varit samstämmiga - många har upplevt att kraven på skyddsutrustning har sänkts utan att  man känner att man fått en förklaring till varför.

Det nya coronaviruset som tagit många på sängen med sin snabba framfart har skyddsklass 3 som innebär att det kan ge upphov till sjukdomar med allvarliga konsekvenser och där möjligheter att bota eller förebygga är begränsade, eller så är sjukdomen mycket smittsam. Så här har arbetsgivaren ett mycket långtgående ansvar att se till att personalen har tillgång till adekvat skyddsutrustning för att förebygga smittspridning och att arbetsgivarens riktlinjer i fråga om rutiner och skyddsutrustning ALDRIG får bygga på brist på skyddsutrustning utan endast på risk för smittspridning.

Jag har läst igenom rekommendationerna från WHO  som fortfarande gäller och folkhälsomyndigheternas nya riktlinjer Rekommendationer för handläggning och val av skyddsåtgärder mot covid-19 inom vård och omsorg. som är hyfsat samstämmiga. Folkhälsomyndigheternas nya riktlinjer har verkligen lagt ner sig i att försöka förklara när och varför så att inte personal och arbetsgivare ska kunna missuppfatta vad som gäller och varför. Samt att man vill få alla att förstå att situationer som ser liknande ut kan skilja sig i risken av smitta och att man i varje kontakt med patient måste avgöra risken och då välja rätt skyddsutrustning. Enligt smittskyddslagen gäller också ett personligt ansvar att se till att förebygga och förhindra smittspridning.

Mycket förenklat skulle man kunna säga att basala hygienrutiner och att hålla avstånd på minst två meter är grunden och som man kommer långt med - sen tillkommer det en stigande skala av skydd som behövs beroende på hur nära man måste arbeta med patienten, kroppskontakt och risk för kroppsvätskor osv. Störst risk för smittspridning finns vid aerosolbildande vårdmoment. Viktigt är också hur man säkert arbetar med skyddsutrustningen - så att smittspridning inte sker under och vid på och avtagande av skyddsutrustningen. Sen finns det fortfarande många saker med det här viruset som fortfarande är okänt - WHO tar exempelvis upp det att många patienter med Covid-19 får en tarminfektion och att en smittrisk kan finnas i kontakt med feces. Så att säga något säkert går inte - men att man idag vet mer än igår och att personal ska jobba säkert med de skyddskläder och utrustning som arbetsuppgiften kräver.

Region Värmlands bild och text förklaring om när olika skyddsutrustning ska användas.

Tryck här! Video: Skydd mot smitta av coronavirus

Viruset är här

Om eller jag kanske ska säga när coronasmittan får fäste i något av kommunernas äldreboenden och/eller i hemsjukvården/hemtjänsten ska de sjuka i första hand vårdas där vilket ställer stora krav på personal och ledning. Även om den kommunala verksamheten är van att arbeta med infektioner och smittor så ställer det här viruset till det och personal och ledning ställs nu inför helt nya utmaningar. Skyddskläder och handsprit är just nu en bristvara på många ställen i hela världen vilket är eller kommer att bli ett problem samt att personalbrist både är och kommer att bli ett allt större problem. Jag kollade igenom SVT-nyheters sidor lite snabbt och fann att det redan konstaterats och att dödsfall skett på flera boenden runt om i Sverige. Och det finns säkert på många fler ställen än de jag så här lite snabbt kunde finna. Samt att tystnadsplikten gör att långt ifrån allt når press och media.

Halland Blekinge  Dalarna Gävleborg Småland Stockholm Södertälje  Sörmland  Uppsala  Väst Öst

I Örebro har man löst den här nya situationen på ett mycket föredömligt sätt som jag hoppas att fler kommuner kommer att försöka att ta efter. Där har man upprättat en speciell avdelning dit de som insjuknat i Covid-19 kommer att vårdas istället för att vårda patienterna utspritt på flera olika boenden vilket ökar risken för snabb spridning bland både personal som de boende. Även de som bor hemma med hemsjukvård/hemtjänst skulle kunna vårdas där av samma anledning.

För er som fortfarande inte har förstått allvaret med det nya Coronaviruset och hur smittsamt det är så kan vi jämföra med en vanlig influensa där en smittad person smittar ca 1,4 nya personer. Räknar man på 1,4 så kommer personerna en smittar i sin tur att smitta ca 1,4 personer var...  efter 10 sådana spridningar är 29 personer smittade. När det kommer till det nya Coronaviruset så smittar en smittad person ca 3 personer (finns lite olika siffror) vilket gör att efter 10 sådana spridningar så hamnar man på en häpnadsväckande summa på drygt 59000 smittade personer - så det kan gå ruskigt fort om det vill sig illa. Så håll avstånd - tvätta händerna - ta inte i hand - stanna hemma om du är sjuk osv -  och hamstra inte som privatperson handsprit och skyddsmaterial som exempelvis munskydd - det behövs i vården! (Finns tyvärr flera rapporter om stöld av handsprit och munskydd från boenden och sjukhus) Innan det här är över så hoppas jag att vi alla gör vad vi kan utifrån just sina möjligheter. Sitter du till exempel på en himla massa overheadplast som kan göras om till visir - försök att se till att vården både i region och kommun kan få tillgång till det. (Regler har lättats så att material som inte är godkända i vanliga fall ändå kan användas i dessa tider) Det finns fler exempel: silvertejp för att tejpa igen vid ärm/rock och handske. Handskar, skyddsglasögon, vätskeavisande munskydd osv. Vi kommer även att få bli lite mer kreativa så att om/när personalbrist uppstår i vård och omsorg att alla som kan vara en hjälpande hand också kan göra det. I Torsby kommmun får exempelvis kommunalt anställd badpersonal rycka in som hjälpande händer i äldreomsorgen. Utbildad sjukvårdpersonal som inte längre jobbar i vården ombeds att bidra så mycket de kan. Affärer, frivilliga och kommuner ordnar hemleverans från affärer till människor över 70 år och andra riskgrupper.

 Ingen kan göra allt - men om vi hjälps åt så kan vi göra mycket. 

Nej, jag trodde inte att det kunde hända just mig

Jag gjorde en liten undersökning i en facebookgrupp där vi alla varit med om att "krascha" rätt in i utmattningssyndrom - UMS. De som drabbats sitter oftast inne med erfarenheter och kunskaper som förhoppningsvis alla andra kan ta lärdom av. Jag kommer att fortsätta att tjata om detta med UMS då jag tycker att det är av yttersta vikt att ingen ska behöva hamna i en utmattning på grund av att "bara göra sitt jobb". Jag vill uppmärksamma alla på den så kallade Riskfasen som är innan man "kraschar" och hamnar i UMS. Drar vi i handbromsen innan så är mycket vunnet. Utmattningssyndrom är idag den största orsaken till långtidssjukskrivningar i Sverige och det är en fortsatt stigande stjärna - vi har alltså ännu inte nått kulmen på detta. Hur många som är i riskfasen finns det tyvärr ingen statistik på, men det torde vara långt fler än vad man kanske skulle kunna tro. I min undersökning så svarade nästan 5 % att de märkte ingenting innan, att insjuknandet kom som en blixt från en klar himmel. 11% hade endast små symtom innan och misstänkte således ingenting och hela 55%  upplevde att de hade stora symptom på stress, men ändå inte förstod varåt det barkade.  

UMS är hur man än vrider och vänder på det ett onödigt enskilt lidande, en stor ekonomisk kostnad för arbetsgivare & samhället och arbetsgivare riskerar att tappa kunnig och erfaren personal som inte klarar av att komma tillbaka. Ska vi vända trenden så är det riskfasen vi måste uppmärksamma både som enskilda individer och på arbetsplatser.

På frågan: Trodde du att du skulle kunna hamna i Utmattningssyndrom innan det hände dig själv? så svarar 66%  Nej, jag trodde inte att det skulle kunna hända just mig och endast 22% svarade Ja, det kan hända vem som helst - vilket speglar det som jag redan misstänkte: Många tror inte att det kan hända just dom själva och att detta är något som bara händer andra. Okunskapen om vad UMS är och hur den uppstår är stor. Samtidigt som diagnosen är ihopblandad med en massa andra diagnoser som exempelvis depression så frodas tyvärr fortfarande fördomar som att det bara är lata, svaga, arbetsovilliga och allmänt instabila människor som drabbas när det istället oftast är de mest ambitiösa och engagerade som först trillar dit. Ingen går dock säker om bara förutsättningarna för sjukdomen finns - stressorer & otillräcklig återhämtning. 

I försäkringskassans statistik så sticker personal i vård, skola och omsorg ut i sjukskrivningstalen - det finns kända arbetsmiljö orsaker till det: Effektiviseringskrav, etisk stress (etisk stress = konflikt & lidande som uppstår i en människa när hen hindras från att handla utifrån sin moral), tidsbrist & återhämtningsbrister och obalans i krav och resurser. Så Lärare, Läkare, Sjuksköterskor, Undersköterskor, Barnskötare, Förskolelärare o.s.v ligger i topp vilket även visade sig  i min lilla undersökning med vilket yrke man hade när man hamnade i UMS - 54,7% Vård, skola och omsorg, 19,8% annat kontaktyrke.  I övriga yrken som gav en vacker solfjäderlik färgpastell i statistiken fanns en uppsjö av olika yrken och orsaker som bland annat studerande, ekonomer, arkivarie, konsulter, systemutvecklare, projektledare, ingenjörer, arbetslösa och egen företagare, men även de som exempelvis angivit mamma till diagnosbarn.  

 Vilka symptom ska man då se upp med i riskfasen kanske ni nu undrar? Tja, jag vill påminna om att en del inte märker någonting förrän det är försent. Men en av mina frågor i undersökningen handlade just om vilka symptom man upplevde innan en hamnade i UMS och 87% sa sig uppleva trötthet, 85% sömnsvårigheter, 77% tyckte det var svårt att varva ner, 73% uppgav minnesproblem, 62% upplevde ängslan & oro, 55% hade värk i axlar, nacke & rygg, 52% upplevde att saker som i vanliga fall gett energi och återhämtning inte längre gav effekt, 51% hade huvudvärk och 47% angav symptom från magen, 47% yrsel. 39% upplevde ett söt och/eller ett saltsug, 36% angav hjärta & blodtryck, 35% illamående och 24 % hade dålig matlust. Utöver detta så angav några enstaka exempel som irritation, migrän, humörsvängningar, värk i hela kroppen, tryck över bröstet, tinnitus, pulsrusning, vantrivsel och återkommande feber. Om du misstänker att du kan vara i riskfasen på väg mot UMS så kan du göra ett KEDS-test här och jag rekommenderar att du kontaktar din vårdcentralen och får hjälp att "dra i handbromsen" innan du hamnar i UMS - vilket är en allvarlig sjukdom som det tar flera månader till flera år att bli frisk i från och vissa har kvarstående symptom resten av livet.

Som arbetsgivare rekommenderar jag att du kollar upp ordentligt hur arbetsmiljön ser ut för dina anställda. Våga ställa de frågorna som är relevanta, inte bara de som ger de svar du vill höra  - våga låta dina anställda ta ett Keds-test och agera efter resultatet. Se över hur stress, balans i krav & resurser och återhämtning ser ut i verkligheten i verksamheten -  våga stå upp för en bra arbetsmiljö som gör att dina anställda mår bra.





 

Arbetsmiljöverkets tillsynsrapport

 

Hög sjukfrånvaro, arbetssjukdomar, belastningsskador, hot och våld samt besparingar är en del av vardagen för dem som arbetar inom äldreomsorgen, enligt Arbetsmiljöverket som den 2 mars kom med Projektrapporten Äldreomsorgen 2017-2019 

 

Med utgångspunkt i regeringens arbetsmiljöstrategi för ett hållbart arbetsliv så fick Arbetsmiljöverket i uppdrag att genomföra en tillsynsinsats riktad mot specifikt äldreomsorgen. Det har varit en omfattande tillsynsinsats som genomförts över hela Sverige hos 196 arbetsgivare och 1012 arbetsplatser. Resultatet visar att 87 % av inspektionerna ställt krav på förbättrande åtgärder i arbetsmiljön för arbetstagarna inom hemtjänst och på äldreboenden. Alla inspekterade arbetsgivare har fått krav, utifrån konstaterade brister på arbetsställenivå och/eller huvudmannanivå. 

 

Arbetsmiljöbrister som framkommit under tillsynsinsatserna

• Okunskap och otydliga rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet gör det svårt för alla att vara delaktiga och ha inflytande, det gäller på alla nivåer.
  

• Inga regelbundna undersökningar och riskbedömningar av alla faktorer i arbetsmiljön. Det saknas kontinuitet i arbetsmiljöarbetet, rutiner brister då exempelvis nya chefer tillsätts och många gånger saknas lokala skyddsombud.
  

• Ofta beskrivs åtgärder utan uppföljning och kontroll av effekter, till exempel följs inte åtgärder mot stress eller hög arbetsbelastning upp för att se om de ger hållbara effekter.  
   
• Brist på hjälp och stöd i att prioritera arbetsuppgifter vid resurs- och tidsbrist. 
   
• Att chefer har svagt stöd från arbetsgivaren för att klara sitt ledarskap, det kan röra sig både om administrativt stöd som att ha ansvar för allt för många medarbetare. 
   
• Hög grad av digitalisering utan att säkerställa personalens digitala kompetens.
  

 

Målet med insatsen har varit att bidra till förbättrade arbetsmiljöförhållanden för personal i äldreomsorgen inom såväl hemtjänsten som på äldreboenden, då god arbetsmiljö är avgörande för att behålla personal i äldreomsorgen både nu och i framtiden. Så nu är det hög tid för berörda tjänstemän och politiker att kavla upp ärmarna och tillsammans se till att hög arbetsbörda, stress, arbetssjukdomar, bristande rutiner, otillräckliga riskbedömningar, Kompetensbrist, hot och våld är ett minne blott.

 

Riskfasen - New Public Management - KEDS

Den största orsaken till långtidssjukskrivningar i dag och de senaste 20 åren inom skola, vård och omsorg är i den sjukdom som idag går under namnet Utmattningssyndrom - förkortat UMS och har diagnoskoden F43.8A. Vid insjuknandet störtdyker kortisolnivåerna efter att ha legat på max en längre tid och den känsla av urlakning som är så välbekant hos de som drabbats av utmattningssyndrom infinner sig. Vid insjuknandet som inte allt för sällan är som att krascha rätt in i väggen – det tar totalstopp och man kan svimma, få hjärtklappning, yrsel, problem att hitta eller få fram rätt ord o.s.v.  Det som har hänt är att den fysiologiska funktionen i hjärnans kommunikationssystem är förändrat, vilket visar sig i att cortex och hippocampus i hjärnan har minskat/krymt och att amygdala i hjärnan har svullnat upp på grund av långvarig stress. Detta påverkar oss på många olika vis och ger patienterna ett flertal fysiska, psykiska och kognitiva problem. Man kan även i blodet se förhöjda värden av mikropartiklar (det som blir över när celler faller sönder) från nedbrutna astrocyter från hjärnan hos UMS-patienter.

Hjärnskadorna är som tur är inte bestående utan är till stor del reversibla – men det tar tid (i genomsnitt 2-3 år), så har man insjuknat så är återhämtningsfasen av största vikt för att kunna bli återställd. Innovativa behandlingsformer har provats genom åren (även i nutid som exempelvis qigong, mindfulness och skogsbad) – men lika lite som det går att skynda på ett benbrott så går det inte att skynda på hjärnans läkningsprocess. Det man däremot kan göra för patienten är att stötta och behandla vissa symtom och göra återhämtningsfasen så lindrig som möjligt. 

Utmattningssyndrom är inte en ny sjukdom som plötsligt uppstått (även om den har ökat markant) man har haft kännedom om den även historiskt - även om den under tidens gång bytt namn ett flertalet gånger - överansträngning, neurasteni, stress, utmattningsdepression för att nämna några - och att man inte alltid förstått hur och varför den uppstått. Vid 1860- talet trodde man tiil exempel att det kunde bero på den nya tekniken som telegrafen, ångtågen osv. Vilket en del även idag vill använda sig av som förklaring fast då mobiltelefoner och datorer m.m

Idag har vi goda kunskaper varför sjukdomen uppstår - Utmattningssyndrom uppkommer efter  långvarig stress utan tillräcklig återhämtning - och hur man förebygger den genom att få tillräcklig återhämtning efter alla slags stressorer – men man använder tyvärr dessa kunskapen mycket dåligt, vilket resulterar i fortsatt ökning av antalet nya patienter - framförallt inom skola, vård och omsorg som sticker ut markant i statistiken. Redan 2002 kom det en statliga utredningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet som tydligt visade att grundproblemet till den ökade sjukfrånvaron var på grund av nedskärningen av resurserna i den offentliga sektorn. Det som hade hänt var införandet av New Public Management som är ett samlingsbegrepp för reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning som använder metoder från det privata näringslivet i syfte att öka effektiviteten. Men när privata företag effektiviserar så handlar det ofta om nya maskiner och system som kräver färre anställda. När en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende effektiviserar så betyder det oftast bara färre händer på golvet som ska göra samma jobb som förut gjordes av fler. I realiteten så har NPM blivit en effektivisering på bekostnad av personalens hälsa som också tydligt syns i sjukstatistiken.

Jag skulle önska att man riktade in sig på tiden som är innan man "kraschar". Fångar man upp människor innan - när de är i riskfasen så skulle mycket vara vunnet. Vi skulle kunna minska sjukskrivningarna och den enskildes lidande enormt!

Idag finns medarbetarundersökningar på många arbetsplatser som tyvärr inte ställer de frågorna som skulle kunna fånga upp hur arbetsmiljön ser ut i förhållandet till om arbetsplatsen i sin helhet eller enskilda individer är i riskfasen. Om medarbetare minst en gång om året fick genomföra ett KEDS-test så skulle man fortare kunna göra något åt arbetsmiljön och/eller den enskildes situation. KEDS står för Karolinska Exhaustion Disorder Scale och är framtaget för att se om man ligger i risk eller redan har hamnat i utmattning. Som resultat på testet får man ett tal mellan 0 och 54. Poäng över 18 riskerar man att drabbas av utmattningssyndrom och bör då se över sin arbetssituation - för det är aldrig värt att hamna i en utmattning. Aldrig någonsin!

Själv fick jag 28 poäng 10 månader efter att jag kraschat. Och då vill jag påpeka att jag är ruskigt mycket friskare i dag än för 10 månader sedan. 

                                                         Gör Keds-testet här 

 

Alla hjärtans dag och gnällspikar

I dag är det alla hjärtans dag. Dagen vi ska fira Sankt Valentin som sägs ha dött martyrdöden - den som dött för sin religiösa tro. Detta firar vi nu för tiden lite oväntat med en massa hjärtan, blommor och chokladaskar. I och för sig trevligt, men kanske lite långsökt om man tänker efter. Men Jesusbarnets födelse firas ju med prinskorv, skinka och must och hans död och uppståndelse med ägg, godis och fjädrar, så det kanske inte är så konstigt ändå. Men ordet martyr har idag fått en lite mer negativ klang - ett självvalt offer som tycker oerhört synd om sig själv. En gnällspik som klagar när det egentligen inte finns något att klaga på. Så kanske lika långsökt som hjärtan, blommor och choklad är till Sankt Valentin så tänkte jag att vi i dag också skulle passa på att uppmärksamma Sveriges samlade vårdpersonals arbetssituation. Läkare, Sjuksköterskor, Undersköterskor, Skötare och vårdbiträden försöker alla lyfta frågan om den allt mer omöjliga arbetssituation som de varje dag får arbeta under. Jag har svårt att se att de alla helt plötsligt blivit gnällspikar som klagar när det egentligen inte finns något att klaga på. Att under hög arbetsbelastning, stress och tidspress kunna arbeta på ett säkert och tryggt sätt ÄR en omöjlig kombination hur man än vänder och vrider på det.

”Vi försöker sträcka oss, lite till... lite till... lite till. Ibland så att vi riskerar vår egen hälsa – för att ge människor den vård de behöver. Om du ständigt lever under press, om du ständigt har för mycket att göra... du räcker inte till. Du har inte tid att stanna och lyssna de där fem minuterna extra. Då blir det en etisk stress. Då kan man välja att göra allt man förmår, utifrån det man känner är moraliskt rätt. Men då är det stor risk att man går in i väggen. Eller så kan man välja att begränsa sig ner till den arbetstid man har – det man orkar med... det man förmår göra... men då kan det vara så att man måste bli lite cynisk och välja att kunna blunda för det man ser inte är så bra. ” - Överläkare Anna Andersson medicinskt ansvarig på njurmedicin-avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och sjukskriven två gånger i stressrelaterad ohälsa.