IVO:s granskning av Sveriges äldreboenden

Inspektionen för vård och omsorg - IVO har granskat 1700 äldreboenden i Sverige med anledning av Coronapandemin och 91 äldreboenden ska granskas ytterligare eftersom mycket allvarliga brister upptäckts.

Under en pressträff idag så berättade Sofia Wallström, generaldirektör på Inspektionen för vård och omsorg och socialminister Lena Hallengren att 40 kommuner av Sveriges 290 kommuner hitintills stått för nästan 70 procent av alla dödsfall i covid-19 på äldreboenden och att nästan hälften av alla dödsfall hitintills i Sverige var boende på ett äldreboende.

Det kan uppfattas som om de övriga 250 kommunerna är bättre än de 40 som nu pekas ut. Men eftersom vi fortfarande är mitt uppe i en pandemi så säger de här siffrorna egentligen inte så där jätte mycket mer än att man har haft det tufft på vissa håll i landet och andra inte. Visst finns det kommuner som även då det pågått en stor allmän smittspridning har lyckats hålla viruset borta från äldreboendena, eller som lyckats begränsa smittspridningen om den tagit sig in och helt enkelt varit bättre på att hantera smittan än andra - bra! Men många av kommunerna har ännu inte haft en stor allmän smittspridning. Så det är helt enkelt för tidigt att säga om det beror på tur eller skicklighet. Så mycket av det som presenterades i dag kan omkullkastas helt om en vecka, en månad eller om ett år. 

 Det enda man nu kan hoppas är att ALLA kommuner har tagit lärdom av det som presenterades i dag - om hur fort och hur illa det kan gå och nu står beredda med både hängslen och livrem inte bara på pappret utan på riktigt - både för en eventuell första som andra våg. 

Ivar Lo-Johansson och Coronaviruset

Jag har alltid gillat människor som försöker förändra på saker och ting som de ser inte riktigt stämmer till det bättre istället för att bara muttra tyst för sig själva – även då jag inte håller med om allt alla gånger. Som Ivar Lo-Johansson som år 1949 började att lyfta frågan om hur vi som samhälle tar hand om våra äldre som inte längre klarar sig själva, utan behöver vård, hjälp och stöttning. År 1949 – det är länge sedan. Så pass länge sedan att en del av de som föddes då idag kan befinna sig i den situationen att de behöver samhällets vård, hjälp och stöttning i sin vardag. Ivar Lo-Johanssons kritik då handlade om ålderdomshemmen som han tyckte mer var en förvaring till och med i vissa fall tvångsförvaring utan vare sig mål och mening för de äldre. Han jämförde till och med dåtidens äldreboenden med ättestupan vilket inte föll i så god jord alla gånger. Ivar Lo-Johansson retade upp många men fick även medhåll av andra och det resulterade faktiskt i förändringar under 1950-talet och flera reformer inom äldreomsorgen har tillkommit under åren fram till idag. Alla med goda intentioner.

Det Ivar Lo-Johansson förespråkade istället för det han menade var institutionell vanvård och meningslöshet i väntan på döden på ålderdomshemmen resulterade senare i något som vi idag skulle kalla hemtjänst och hemsjukvård. De äldre skulle kunna bo kvar i sina egna hem och fortsätta att finna mål och mening med livet. Tanken är god – till och med riktigt god och det finns egentligen inte mycket annat att säga än att grundtanken är och förblir en riktigt god idé. Sen kommer dock verkligheten och ställer till det lite och det visar sig att allt inte riktigt är så där himla svart eller vitt som man hade tänkt sig. Den där sabla verkligheten som alltid ställer till det, som gör att inget är lika enkelt som det är i fantasin.

Idag är vi åter i en situation som jag är säker på att en person som Ivar Lo-Johansson skulle ha slagit på stora trumman för att väcka debatt i frågan. Och även om många, både professorer, forskare, anhöriga och anställda inom äldreomsorgen många gånger försökt lyfta frågan om problemen och bristerna som finns så var det till slut ett litet coronavirus från Kina som på allvar lyft frågan ända upp till allmänheten och de ansvariga politikerna. Viruset fastnade likt regndroppar i spindelnätet och problemen och bristerna fick plötsligt tydliga konturer som blev omöjliga att blunda för. Jag kan bara hoppas att man inte försöker måla över allt med mer floskler och politiskt blomsterspråk och fortsätter att endast göra symboliska förändringar istället för att försöka ta tag i det på riktigt. Den som lever får se som det brukar heta. 

Personaltäthet

Det är riktigt svårt att finna ordentlig statistik över hur personaltätheten i äldreomsorgen ser ut runt om i Sverige. Samt att det såklart finns lite olika sätt att räkna på. En del räknar ihop antalet årsarbetare och deras tjänstgöringsgrad och delar det med antal boende - ett vagt sätt att räkna på som inte säger så mycket egentligen. Ett annat är att ta antalet personal vid en visst klockslag och dela med antal boende/patienter - vilket ger en något bättre bild av verkligheten enligt mig, även om den har svagheter den med.

Bild från en humorsida som heter 9GAG om utvecklingen av personaltätheten inom äldreomsorgen.

I genomsnitt i landet är det 25 boende/patienter per sjuksköterska och ungefär 3,5 boende/patienter per Undersköterska/vårdbiträde. Men det det finns kommuner med både lägre och högre personaltäthet.   

I de bästa kommunerna har varje undersköterska/vårdbiträde 2 boende/patienter per personal och i de sämsta har varje undersköterska/vårdbiträde 5 boende/patienter per personal. Det är riktigt stor skillnad! Det säger sig själv att har man som personal 4-5 äldre, multisjuka med stora vård och omsorgsbehov så kan de omöjligt få samma hjälp och stöttning som de som har en högre personaltäthet. Hur kan det vara så stor skillnad runt om i Sverige?  Jo, det är som vanligt en ekonomisk fråga. Det är ofrånkomligt billigare om en personal tar hand om fler än om fler personal tar hand om färre. Om personalen verkligen hinner med alla sina arbetsuppgifter och verkligen kan utföra god och säker vård och omsorg eller inte verkar tyvärr inte alltid vara något som ligger högst på agendan. 

 Så varför finns det ingen lägsta nivå på personaltätheten som alla kommuner måste förhålla sig till? Varför? Lagen är tydlig om att det ska finnas personal som utan dröjsmål ska uppmärksamma om en boende behöver hjälp och stöd - dygnet runt! Det är många gånger en omöjlighet på många boenden runt om i Sverige då man har för låg bemanning som inte hinner leva upp till lagen. Mitt förslag som lägstanivån är max 2 boende/ patienter per undersköterska/vårdbiträde och max 10 boende/patienter per leg sjuksköterska - varför inte? Sen får man ju självklart ha en ännu högre personaltäthet om man så önskar och behovet är större, men aldrig lägre. Jag tror att det skulle vara en riktigt bra början till en äldreomsorg som skulle kunna leva upp till vad lagen faktiskt säger. För det är inte vi personal som ska springa för två, tre eller fler personal - vi behöver fler kollegor - vi behöver förutsättningarna att kunna göra vårat jobb - och det är alltid arbetsgivarens uppgift att se till att vi kan göra det.