onsdag 17 juni 2020

Tid för reflektion


Med fyra frågor före och fyra frågor efter arbetspasset försöker man i Region Östergötland komma tillrätta med den biten av arbetsmiljön som i mångt och mycket länge varit eftersatt. Med tid avsatt för reflektion kommer brister och sådant som varit känsligt, jobbigt och svårt under dagen upp till ytan och medarbetare kan gå hem med känslan av att ha satt punkt för dagen och behöver inte ”ta med sig jobbet hem”. Medarbetare kan diskutera tillsammans både före och efter arbetspass samt att cheferna kan använda svaren på frågorna till att rätta till eventuella brister i arbetsmiljön.

Frågor som används i Region Östergötland före arbetspasset:
  1. Jag vet vilka mina arbetsuppgifter är idag och hur jag ska utföra dem
  2. Jag vet vilken skyddsutrustning jag ska använda och när
  3. Jag känner att jag har kompetens och erfarenhet att utföra mina arbetsuppgifter bra idag
  4. Jag har någon att prata med om jag vill ta upp något som jag har varit med om och tänker på
Frågor som används av Region Östergötland efter arbetspasset:
  1. Jag tycker att arbetspasset gick bra
  2. Jag fick det stöd jag behövde för att utföra arbetsuppgifterna
  3. Jag fick tid för lunch och paus/återhämtning
  4. Jag hade tillräcklig kompetens och erfarenhet att utföra mina arbetsuppgifter
Efter varje fråga finns en grön glad gubbe, en gul varken glad eller ledsen gubbe och en röd ledsen gubbe. Medarbetarna ringar in den gubben som bäst beskriva hur hen upplever/känner inför varje påstående. 



Då brister i den organisatorisk och social arbetsmiljön idag står för en mycket stor del av sjukskrivningarna och fortsatt är en stigande stjärna så skulle jag verkligen önska att detta mycket enkla men föredömliga arbetssätt vore något som fler verksamheter tog efter på ett eller annat sätt. Man skulle självklart kunna anpassa frågorna till just sin verksamhet, men det viktiga är tid avsatt för reflektion. Det skulle kosta en 5-10 minuter innan och en 15-20 minuter efter varje arbetspass, men kan i gengäld göra stor skillnad för medarbetares både kortsiktiga som långsiktiga hälsa och kan vara en viktig del i arbetet för en bättre organisatorisk och social arbetsmiljö. Jag vet att tid är pengar och att någon arbetsgivare kanske tycker att detta skulle ta allt för mycket tid av arbetsdagen, men tid som medarbetare är sjukskrivna – kanske i månader och år, kostar än mer pengar och är ett onödigt lidande hur man än vrider och vänder på det och som ju många gånger går att förhindra om man bara vill. Och ett liknande arbetssätt som i Region Östergötland är en mycket enkel och bra början till något som bara kan bli bättre. 

 

söndag 14 juni 2020

Fru B:s tankar om Äldreomsorgen

Vill med detta lilla inlägg puffa för Fru B som skriver om det fiktiva äldreboendet Tusensköna på facebook Hennes texter hamnar även många gånger som insändare i dagstidningar. Hennes texter berör och kan vara värda att läsas för den som är intresserad i ämnet vård och omsorg och då speciellt Äldreomsorgen. Bakom Fru B finns Anna-Karin Byström som själv jobbar i äldreomsorgen och har jobbat i vården sedan 1975. Så det är med stor värme och med stor erfarenhet hon ger sin syn på hur det borde se ut i äldreomsorgen.

Hennes senaste inlägg rekommenderas: Nu anser jag att det är dags för någon annan, än kommunerna att ta ansvar för landets äldreomsorg.

 Där  beskriver hon bland annat om hur det förr var upplagt på ett helt annat sätt än idag och att det då fanns kökspersonal som skötte all matlagning, städpersonal som såg till att lokalerna var rena och att det fanns speciell badpersonal som såg till att vårdtagarna var rena och fina. Att det fanns en yrkesstolthet i alla led och att tid fanns för allas arbetsuppgifter. Hon beskriver vidare hur vi i dag inte riktigt hade rätt "rustning" för att möta en pandemi som covid 19 - då till och med kunskapen om basala hygienrutiner inte alltid finns med som en självklarhet inom dagens äldreomsorg.

Så gå in och följ fru B "direkt från hjärtat utan filter" om Äldreomsorgen där du förutom att läsa hennes tankar och texter också kan kommentera och diskutera ämnet.


torsdag 11 juni 2020

Den skvalpande yrkestiteln undersköterska

I en tid då det rådde brist på sjuksköterskor så startades 1947 för första gången en kort utbildning i landstingets regi för duktiga och raska biträden och yrkestiteln Undersköterska såg för första gången dagens ljus i Sverige. Som namnet antyder så var tanken att Undersköterskan skulle avlasta sjuksköterskan i hennes uppgifter och samtidigt vara henne underordnad. Sjuksköterskan som i sin tur vid denna tid var underordnad läkaren – en hierarki som byggde på att Läkaren var fadern och husbonden som bestämde, Sjuksköterskan var modern som lydde husfaderns order och danande uppfostrade sina patienter som var barnet. Idag kan vi ju skaka på huvudet åt de förlegade synsättet, men små krusningar i vattnet lever tyvärr fortfarande kvar. Det är som tur är allt färre och färre som sprattlar motsträvigt i den här frågan i dag när det kommer till läkare och sjuksköterska – de är idag helt enkelt olika professioner som inte är vare sig högre eller lägre än varandra.

Går vi tillbaka till titeln Undersköterska så har dess roll, status och utbildning varierat under åren som gått sedan den uppstod 1947. Tyvärr inte till det bättre. Titeln ligger fortfarande och skvalpar i sitt namn – under sköterskan och även om undersköterskor är helt avgörande för att vård och omsorgen överhuvud taget ska fungera - att hon är vård och omsorgens armar och ben så är hon icke sedd som en riktig profession. Hon skvalpar omkring och får anpassa sig efter vad hon blir tilldelad för arbetsuppgifter – vilket varierar å de grövsta. Hon förväntas ta sig ann det mesta – allt från skurhink till blodprover och allt där emellan och lite till. Hennes bredd är för bred, ansvarsområdena för många för att långsiktigt orka hålla samman samtidigt som vårdbiträdets roll är minst lika diffus – om inte än mer oklar än undersköterskans. Skiljelinjerna är så pass vaga, skvalpande och otydliga att de många gånger helt går i varandra istället för att komplimentera varandra.  

Då titeln är helt oreglerad så kan egentligen vem som helst kalla sig undersköterska och det är idag helt upp till arbetsgivaren att bestämma titel på sina anställda – och att många arbetsgivare inte vet vad de gör för val eller på vilka grunder de gör sitt val. Ska jag generalisera grovt så preciserar regioner (fd landstinget) bättre vilken kunskap och kompetens som krävs än kommunerna och arbetsuppgifterna är oftast tydligare i region än kommuner. Jag har skrivit om den varierade kompetensen inom äldreomsorgen här, vilket är ett intressant ämne som jag tror att få känner till. Och det är inte en underdrift att det är rena rama vilda västern när det kommer till kompetens, titel, arbetsförhållanden, arbetsuppgifter och löner runt om i Sverige. Godtyckligt från början till slut.

Jag har därför med spänning följt debatten om att göra titeln skyddad eller legitimerad. Att göra den skyddad som man till slut har bestämt sig för är förvisso riktigt bra – men som jag förstår det så kommer man att lägga ribban så pass lågt att situationen som vi har i dag i stort sett blir oförändrad. Ingenting kommer att göra hennes roll tydligare av att lägstanivån blir så låg att vitsen med den skyddade yrkestiteln försvinner, bara därför att det råder brist på armar och ben i vård och omsorgen. Logiken håller inte. Vi får en yrkesgrupp som får fortsätta att bära en allt för tung ryggsäck på sin rygg, samtidigt som hon förväntas springa ett maraton varje arbetspass och hamnar då fortsatt långt ifrån ett professionellt erkännande. En skyddad yrkestiteln gör inte arbetsuppgifterna tydligare, arbetsförhållandena bättre eller lönerna rättvisare. Vem som är ung idag kommer att känna sig manad till ett än mer vagt, otydligt och skvalpande yrke som till på köpet har Sveriges högsta långtidssjukskrivningstal? Vem? 



 

tisdag 9 juni 2020

Min busiga hjärna och jag

Som många av er vet så kraschade jag ju rätt in i väggen för över ett år sedan – krasch bom bang. Resten är historia som det brukar heta. Sedan dess har jag kommit långt även om med pyttesmå myrsteg och yrkesarbetar nu till och med lite smått. Men även om det gått så pass lång tid så hänger inte hjärnan riktigt med. Man kanske skulle kunna kalla det för att den är lite busig och låter mig inte få tillgång till alla roliga ORD som finns här i världen. Känslan för vad jag vill säga finns men ordet är borta – helt blankt. Det kan ta minuter, timmar till dagar innan hjärnan lite busigt slänger fram ordet eller namnet när jag minst anar det. ”Ja men så heter det ju.” Attans jobbigt och handikappande, men mest Töligt på ren värmländska.

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt och det kommer helt fel ord eller namn ur min mun utan att jag själv reflekterar över det – då kan jag bara hoppas att det inte ställer till det allt för mycket. Mycket ljud och rörelse är stressorer som gör det än svårare för hjärnan att riktigt hänga med och det kan bli helt ”tiltat”- vilket är en mycket obehaglig känsla. Ett tillstånd som jag lärt mig att endast tystnad, lugn och ro hjälper att komma tillbaks ifrån.



Jag har sedan kraschen inte kunnat läsa böcker, vilket har varit en stor sorg och saknad. Hjärnan får inte riktigt ihop det och det blir mer en osammanhängande gröt som gjort mig yr och vimmelkantig när jag försökt. Så smått har jag dock börjat läsa korta noveller vilket går bättre och bättre att förstå och att inte tappa tråden och fokus på handlingen. Så det finns hopp om framtiden!

Det lustiga är att jag nästan hela tiden om man bortser från de allra första månaderna har kunnat skriva! Fråga inte mig – fråga min hjärna hur det kan vara lättare!? Visst tappar jag ord eller tråden ibland – men då väntar jag bara tills ”polletten trillar ner” och så kan jag fortsätta. Jag vill tro att det är bra hjärngympa att skriva så jag fortsätter med det - övning ger färdighet heter det ju. Så det blir en hel del små noveller och kortromaner av detta – och så klart även detta lilla blogginlägg. Om det är läsbart för andra spelar egentligen inte så stor roll om det bara hjälper mig att komma tillbaka. Jag vill tro att det hjälper i alla fall – så jag fortsätter att hjärngympa ett par noveller och kortromaner ett tag till.