Hjärtklappning, högt blodtryck, magsår och panikångestattacker - eller högre personaltäthet?

 Nyligen publicerade Kommunalarbetaren ett reportage om hur anställda på ett demensboende i Ängelholm blir sjuka av sitt arbete. Hjärtklappning, högt blodtryck, magsår och panikångestattacker är några av de problem som nämns. Klassiska symptom som ofta kommer sig av för hög arbetsbelastning och för lite återhämtning. 

 Svaret från arbetsgivaren är tyvärr även det en klassiker som nog många känner igen från andra arbetsplatser runt om i landet - att de är tvungna att ha så här dåliga scheman och hutlöst långa arbetspass för att de anställda ska kunna jobba heltid. En annan klassiker som inte nämns i just det här reportaget är den så kallade dygnsvilan som det också gärna skylls på när det kommer till dåliga scheman och långa arbetspass. 

 Heltidsresan och rätt till vila mellan två arbetspass är ju egentligen inte orsaken till den sjukdomsalstrande vård och omsorgen, utan orsaken är som alltid att arbetsgivare envetet lägger ut scheman på en allt för slimmad personalstyrka - det finns det hur mycket forskning som helst på och detta vet arbetsgivare om. Men att anställa fler, som man ju borde göra, istället för att överutnyttja de man redan har är det nästan ingen som gör, för då spricker den lagda budgeten. Frågan som jag då ställer mig är - tjänar man i slutändan verkligen pengar på att göra personalen sjuk än att inte anställa fler? Och sist men inte minst, är det verkligen etiskt och moraliskt rätt och riktigt att offra personalens liv och hälsa för att slippa höja bemanningen? 

 

 Ps I decembernumret av tidskriften KLASS och i årets första nummer av tidskriften Palliativ vård publicerades dikter ur min diktsamling "Dikter från Hemtjänsten". Så himla kul!  

 

 

 

Socialstyrelsens rapport - det är sämre än för 20 år sedan

 För några dagar sedan kom Socialstyrelsen med en ny rapport: Personalen i äldreomsorgen -Statistik och resultat från forskning och tillsyn, med statistik och uppgifter från Försäkringskassan, Statistikmyndigheten SCB och Myndigheten för vård och omsorgsanalys om arbetsförhållanden och villkor inom äldreomsorgen.

 Det är egentligen inga nyheter som presenteras, utan det är samma gamla skåpmat som presenterats om och om igen under årens lopp. Problemen som finns i äldreomsorgen är inga nyheter och ingen politiker eller tjänstepersoner, vare sig på kommunal, regional eller riksnivå kommer förvånat att ramla av stolen och säga "Detta hade vi ingen aning om", om denna nya rapport. Detta även om varje kommun med aktning mer än gärna säger att just de har en rosenskimrande god äldreomsorg, så vet de innerst inne att riktigt så är det inte - även om de mer än gärna skulle vilja det. De vet att de bara kan tanka äldreomsorgen med futtiga 2 dl bensin samtidigt som de blundar och hoppas att äldreomsorgens personal ska kunna köra 20 000 mil på den tanken. Personal försöker - för vårdtagarnas skull och dukar själva under, både första linjens chefer som sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. Diskrepansen mellan krav och resurser är fortsatt för stora och ökande och just nu finns ingen riktig förändring i sikte. 

 

 

 Sabina Orstam, avdelningschef på Socialstyrelsen och Christine Tell, Enhetschef på Socialstyrelsen skriver i en debattartikel i  Dagens Samhälle den 9 januari 2025 att Socialstyrelsen tillsammans med nio andra myndigheter, arbetsgivare och fackförbund redan för 20 år sedan, i stort sett påtalade samma problem, då som nu och att någon förändring egentligen inte har skett – mer än att det snarare har gått åt det sämre hållet. Vidare säger de att äldreomsorgens problem måste prioriteras och åtgärder för förändring måste vidtas.  

 Äldreminister Anna Tenje (M) säger som svar i Dagens Samhälle den 10 januari att "Det är oacceptabelt" och att hon nu vill se krafttag från kommunerna. Hon lägger alltså hela ansvaret på kommunerna fastän det är hon som just nu bär huvudansvaret. Om inte äldreministern förstår sitt ansvar i detta så är jag rädd för att vi om 20 år till inte kommer att ha någon äldreomsorg alls. För det finns ingen kommun där ute i landet, vilket partistyre det än må vara som inte har försökt - det går helt enkelt inte med dagens förutsättningar, utan idag är det bemanning efter budget, inte efter behov som gäller ute i kommunerna. Visst finns det bättre som sämre exempel runt om i landet, men i det stora hela, vilket även denna rapport försöker belysa, så är vi på väg helt åt fanders om inte en förändring sker inom en mycket snar framtid.   

ps tips på insändare i Värmlands Folkblad: Äldrevården kräver utbildad personal och

Äldreomsorgens brister mörkas

Och en bra ledare i  Dala-Demokraten: Finns det bara svikare i politiken?

Äldreomsorgen - kommunernas budgetregulator

Jag läste häromdagen Jörgen Rubenssons Debattinlägg i Aftonbladet. Jörgen Danielsson är tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF, samt expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer. Hans debattinlägg ger kommunernas äldreomsorg en rejäl känga där han ifrågasätter om äldreomsorgen fortsättningsvis ens bör ligga på kommunernas bord. Att det borde föras över till region och staten istället. 

 En liten mening i debattinlägget gick rätt in i mitt undersköterskehjärta: "Äldreomsorgen har i decennier varit kommunernas budgetregulator enligt principen bemanning efter budget, inte efter behov."  Tyvärr tror jag att han har rätt. Så ser det tyvärr ut på många ställen runt om i Sverige. Men frågan är om det skulle bli bättre om regionerna och staten tog över?  Skulle vi då per automatik få värdigare arbetsvillkor så att vi kunde ge en värdigare vård och omsorg om regionen och/eller staten tog över?  Kanske. Men vad är det som säger att inte även de skulle använda sig av principen bemanning efter budget och inte efter behov?

 

  

Män dör PÅ jobbet och kvinnor AV jobbet

 Jag jobbade i hemtjänsten nu i helgen och hörde bara små fragment av Ekots lördagsintervju med jämställdhetsministern och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). En bit in i intervjun så pratade de om arbetsplatsolyckor och att män dör PÅ jobbet och kvinnor AV jobbet. Detta faktum och skillnad har jag skrivit om förut och går exempelvis att läsa här. 

 I likhet med mig önskade Paulina Brandberg att den mediala lampan också skulle lysa på alla de hundratals arbetsrelaterade dödsfallen som sker i det fördolda varje år. De som sker på grund AV jobbet i framförallt de kvinnodominerade yrkena, där ohälsosam stress på grund av för höga krav och alldeles för lite resurser. Dessa dödsfall är inte bara okända för den stora massan, de är även hundratals fler än de dödsfallen som idag får stora rubriker i media. 

 

 

 Jag vänder mig inte mot att de plötsliga arbetsplatsolyckorna med dödlig utgång får ett stort medialt utrymme - absolut inte! Men ALLA arbetsrelaterade dödsfall, sjukdomar och skador är lika hemska och onödiga i ett modernt samhälle. Att båda ökar är även det en fråga som inte borde sopas under mattan, utan borde lyftas varje dag tills vi får till en förändring. Orsakerna är välkända sedan länge, så det borde egentligen inte vara ett problem att vända trenden.

Detta är såklart även en jämställdhetsfråga, även om kvinnor i mansdominerade yrken har en lika stor risk för plötslig olycka och död på jobbet som männen, och män i kvinnodominerade yrken har en lika stor risk att dö för tidigt på grund av ohälsosam stress på jobbet som kvinnorna.    

 

Blev också ett debattinlägg i kommunalarbetaren i ämnet som fick rubriken:  Kvinnors arbetsmiljö dödar – men ingen bryr sig

Läkarstudenter som undersköterskor?

 Lovisa Lanryd, välfärdsansvarig vid Tankesmedjan Timbro, skriver i ett debattinlägg den 20/7 i NWT att hon tycker att läkarstudenter ska få jobba som undersköterskor, att läkarstudenternas kompetens går utöver undersköterskans och att studenterna därmed borde bli kvalificerade per automatik och att de då skulle kunna lösa sommarens brist på undersköterskor.

För det första så har socialstyrelsen redan noggrant betat av den frågan innan det blev klart med kriterierna för den skyddade titeln Undersköterska. Så Lovisa Laneryd verkar vara en dåligt insatt "välfärdsansvarig" om varför det inte blev så att just läkarstudenter skulle kunna jobba som undersköterskor. 

För det andra så står inte bristen på undersköterskor och faller på att just läkarstudenterna inte kvalificerar sig till att jobba som undersköterskor - det handlar om helt andra saker som stressig och sjukdomsalstrande arbetsmiljö och dåliga löner. Men det borde hon som "välfärdsansvarig" på Timbro redan veta. Eller vet hon inte om det? I så fall är det dags att läsa på.

Här kan ni läsa min replik till hennes debattinlägg i NWT: Replik: Undersköterska är ett annat yrke än läkarens

Undersköterskans titel

 

 Sjuksköterskans legitimation kom till 1958 efter flera olika försök att standardisera utbildningen, som innan kunde vara allt från någon månads praktik till två års teori och praktik på högre lärosäten, samt att nu fick även människor från de lägre samhällsklasserna tillgång till yrket - det var tidigare mest avsett för överklassens döttrar som inte behövde lön för sitt kall. Efter standardisering av SSK-utbildningen där alla i hela Sverige skulle ha samma minsta nivå på grundutbildning, blev det en skriande brist på sjuksköterskor då alla som förut jobbat som sjuksköterskor inte kvalificerade sig till leg.sjuksköterska och således föll bort - då uppfann man 1962 en ny yrkestitel: Undersköterska.

 

 

  Denna nya yrkesgrupp skulle lösa personalbristen i vården och tanken var att hon skulle jobba sida vid sida med sjuksköterskan, men ha en lite kortare utbildning. Det har dock aldrig funnits en enhetlig, standardiserad utbildning som per automatik gjort en person till undersköterska (eller för den delen vårdbiträde) – det har däremot funnits flertalet olika förberedande utbildningar av olika kvalitet runt om i landet som även har varierat under tid. Detta innebar i praktiken att de grundläggande kunskapsnivåerna hos anställd personal som genomgått en förberedande utbildning inte alltid varit den samma beroende på när i tid, var i landet och vem som anordnat utbildningen. Kompetensnivån mellan undersköterska och undersköterska har varit gigantisk, kompetensnivån mellan undersköterska och vårdbiträde har varit både hårfin som skyhög och skillnaden mellan vårdbiträde och vårdbiträde kan även den vara enorm. Detta samtidigt som det hela tiden sedan yrkestiteln undersköterska kom till 1962 , helt och hållet har varit upp till arbetsgivaren att anställa någon som USK – även personer helt utan någon som helst utbildning om arbetsgivaren så önskat.

 

 Nu är det sedan 1 Juli 2023 så att även undersköterskans utbildning har standardiserats och det är inte längre upp till arbetsgivaren att bestämma vilken yrkestitel du anställs som utan det behövs intyg från socialstyrelsen att du verkligen har rätt grundutbildning för att få anställas som undersköterska. Övergångsreglerna gäller dock fram till och med 2033, men sedan finns det inga mer undantag.

Lika som när Ssk blev standardiserat kommer alla som nu söker intyget från Socialstyrelsen inte att bli godkända och de kan då välja att plugga upp det som fattas eller fortsätta jobba som vårdbiträde eller någon annan oskyddad yrkestitel som det fortsatt är upp till arbetsgivaren att bestämma krav på eventuell utbildning och kompetens på.

Den sjukdomsalstrande välfärden

 Nu i juni kom rapporten "Miljarder skäl att förbättra arbetsmiljön - Om kommunernas och regionernas kostnader för produktionsbortfall till följd av sjukfrånvaro". En gedigen rapport som tagits fram av fackförbunden Akademikerförbundet SSR, Kommunal, Sveriges lärare, Vision och Vårdförbundet, och det är i dubbel bemärkelse sjuka siffror som presenteras. 

  

Jag har skrivit om de höga och stigande sjuktalen i välfärden många gånger förut i den här bloggen, men det tål att upprepas ända tills en riktig förändring kommer till stånd - för det är inte bara en ohemul ekonomisk kostnad för samhället (51,4 miljarder kronor bara för år 2023), det är också en djup tragedi för varje enskild individ som drabbas. Arbetsrelaterad ohälsa innebär ett stort mänskligt lidande och många betalar ett högt pris och alldeles för många betalar med sina liv. Arbetsmiljöverket  uppskattar antalet arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress till uppemot 800 per år.

 Rapporten lyfter även det ojämställda i att kvinnor i så hög utsträckning blir sjuka av sina jobb i välfärden och att arbetsmarknaden i Sverige är till stor del könsuppdelad - villkoren för kvinnor och män inom offentlig sektor är olika, såväl organisatoriskt, socialt som materiellt. Sedan början av 2010 har det skett en kraftig ökning av stressrelaterad psykisk ohälsa i Sverige - en femdubbling, där kvinnor står för ca 80%. Enligt försäkringskassans egen utsago så beror detta på att kvinnorna är sysselsatta i kontaktyrken med en bristande arbetsmiljö. Så, som jag så många gånger påtalat - vi är inte gnälliga för gnällandets skull! Alla siffror och statistik visar om och om igen att vår arbetsmiljö gör oss sjuka och att det måste till en förändring - och det snarast.

 I rapporten presenteras tre förslag för en friskare välfärd:

Inför sanktionsavgifter för organisatorisk och social arbetsmiljö
De högsta sjuktalen på arbetsmarknaden är relaterade till organisatoriska och sociala faktorer i arbetsmiljön. Därför måste det kosta när arbetsgivare bryter mot föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö.
Välfärdens arbetsmiljö måste bli jämställd
Arbetsmiljö är i högsta grad också en jämställdhetsfråga. Villkoren för kvinnor och män inom offentlig sektor är ofta olika. Skillnaderna i arbetsvillkor leder till att kvinnor i offentlig sektor är särskilt drabbade av psykisk ohälsa och sjukfrånvaro. Bristerna behöver synliggöras i organisationerna, komma upp på dagordningen och åtgärdas inom ramarna för en jämställd arbetsgivarpolitik.
Alla arbetsplatser behöver arbeta med friskfaktorerna
Forskning har identifierat friskfaktorer, som ringar in de organisatoriska förutsättningar som visat sig ha en positiv påverkan på arbetsmiljö, produktivitet och sjukfrånvaro. Används dessa friskfaktorer aktivt, systematiskt och långsiktigt på en arbetsplats, finns stor chans att skapa en god arbetsmiljö och låg sjukfrånvaro. Insatserna behöver följas upp årligen, för att välfärdsyrkena återigen ska kunna bli friskyrken.

 Bara för arbetsgivare runt om i landet att kavla upp ärmarna och ta tag i problemet - alternativet är fortsatt stigande sjukskrivningstal och en förlust av kompetent personal, som det redan idag är en skriande brist på. 

ps Här är en insändare som sätter fingret på problemet. Det är från en sjuksköterska som insjuknat på grund av sin arbetsmiljöbelastning. "Kortare patientbesök, ändringar i schemat och nya arbetsuppgifter utan att några andra arbetsuppgifter tas bort. Jag har försökt, för att hinna sprang jag fortare, tog kortare raster, försökte vara mer effektiv jag vände ut och in på mig själv för att räcka till. Men en dag gick det inte längre, mina krafter tog slut och jag orkade inte springa länge. Jag blev sjuk. Mitt arbete hade gjort mig sjuk, mitt arbete som jag alltid älskat."