Män dör PÅ jobbet och kvinnor AV jobbet

 Jag jobbade i hemtjänsten nu i helgen och hörde bara små fragment av Ekots lördagsintervju med jämställdhetsministern och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). En bit in i intervjun så pratade de om arbetsplatsolyckor och att män dör PÅ jobbet och kvinnor AV jobbet. Detta faktum och skillnad har jag skrivit om förut och går exempelvis att läsa här. 

 I likhet med mig önskade Paulina Brandberg att den mediala lampan också skulle lysa på alla de hundratals arbetsrelaterade dödsfallen som sker i det fördolda varje år. De som sker på grund AV jobbet i framförallt de kvinnodominerade yrkena, där ohälsosam stress på grund av för höga krav och alldeles för lite resurser. Dessa dödsfall är inte bara okända för den stora massan, de är även hundratals fler än de dödsfallen som idag får stora rubriker i media. 

 

 

 Jag vänder mig inte mot att de plötsliga arbetsplatsolyckorna med dödlig utgång får ett stort medialt utrymme - absolut inte! Men ALLA arbetsrelaterade dödsfall, sjukdomar och skador är lika hemska och onödiga i ett modernt samhälle. Att båda ökar är även det en fråga som inte borde sopas under mattan, utan borde lyftas varje dag tills vi får till en förändring. Orsakerna är välkända sedan länge, så det borde egentligen inte vara ett problem att vända trenden.

Detta är såklart även en jämställdhetsfråga, även om kvinnor i mansdominerade yrken har en lika stor risk för plötslig olycka och död på jobbet som männen, och män i kvinnodominerade yrken har en lika stor risk att dö för tidigt på grund av ohälsosam stress på jobbet som kvinnorna.    

 

Blev också ett debattinlägg i kommunalarbetaren i ämnet som fick rubriken:  Kvinnors arbetsmiljö dödar – men ingen bryr sig

Läkarstudenter som undersköterskor?

 Lovisa Lanryd, välfärdsansvarig vid Tankesmedjan Timbro, skriver i ett debattinlägg den 20/7 i NWT att hon tycker att läkarstudenter ska få jobba som undersköterskor, att läkarstudenternas kompetens går utöver undersköterskans och att studenterna därmed borde bli kvalificerade per automatik och att de då skulle kunna lösa sommarens brist på undersköterskor.

För det första så har socialstyrelsen redan noggrant betat av den frågan innan det blev klart med kriterierna för den skyddade titeln Undersköterska. Så Lovisa Laneryd verkar vara en dåligt insatt "välfärdsansvarig" om varför det inte blev så att just läkarstudenter skulle kunna jobba som undersköterskor. 

För det andra så står inte bristen på undersköterskor och faller på att just läkarstudenterna inte kvalificerar sig till att jobba som undersköterskor - det handlar om helt andra saker som stressig och sjukdomsalstrande arbetsmiljö och dåliga löner. Men det borde hon som "välfärdsansvarig" på Timbro redan veta. Eller vet hon inte om det? I så fall är det dags att läsa på.

Här kan ni läsa min replik till hennes debattinlägg i NWT: Replik: Undersköterska är ett annat yrke än läkarens

Undersköterskans titel

 

 Sjuksköterskans legitimation kom till 1958 efter flera olika försök att standardisera utbildningen, som innan kunde vara allt från någon månads praktik till två års teori och praktik på högre lärosäten, samt att nu fick även människor från de lägre samhällsklasserna tillgång till yrket - det var tidigare mest avsett för överklassens döttrar som inte behövde lön för sitt kall. Efter standardisering av SSK-utbildningen där alla i hela Sverige skulle ha samma minsta nivå på grundutbildning, blev det en skriande brist på sjuksköterskor då alla som förut jobbat som sjuksköterskor inte kvalificerade sig till leg.sjuksköterska och således föll bort - då uppfann man 1962 en ny yrkestitel: Undersköterska.

 

 

  Denna nya yrkesgrupp skulle lösa personalbristen i vården och tanken var att hon skulle jobba sida vid sida med sjuksköterskan, men ha en lite kortare utbildning. Det har dock aldrig funnits en enhetlig, standardiserad utbildning som per automatik gjort en person till undersköterska (eller för den delen vårdbiträde) – det har däremot funnits flertalet olika förberedande utbildningar av olika kvalitet runt om i landet som även har varierat under tid. Detta innebar i praktiken att de grundläggande kunskapsnivåerna hos anställd personal som genomgått en förberedande utbildning inte alltid varit den samma beroende på när i tid, var i landet och vem som anordnat utbildningen. Kompetensnivån mellan undersköterska och undersköterska har varit gigantisk, kompetensnivån mellan undersköterska och vårdbiträde har varit både hårfin som skyhög och skillnaden mellan vårdbiträde och vårdbiträde kan även den vara enorm. Detta samtidigt som det hela tiden sedan yrkestiteln undersköterska kom till 1962 , helt och hållet har varit upp till arbetsgivaren att anställa någon som USK – även personer helt utan någon som helst utbildning om arbetsgivaren så önskat.

 

 Nu är det sedan 1 Juli 2023 så att även undersköterskans utbildning har standardiserats och det är inte längre upp till arbetsgivaren att bestämma vilken yrkestitel du anställs som utan det behövs intyg från socialstyrelsen att du verkligen har rätt grundutbildning för att få anställas som undersköterska. Övergångsreglerna gäller dock fram till och med 2033, men sedan finns det inga mer undantag.

Lika som när Ssk blev standardiserat kommer alla som nu söker intyget från Socialstyrelsen inte att bli godkända och de kan då välja att plugga upp det som fattas eller fortsätta jobba som vårdbiträde eller någon annan oskyddad yrkestitel som det fortsatt är upp till arbetsgivaren att bestämma krav på eventuell utbildning och kompetens på.

Den sjukdomsalstrande välfärden

 Nu i juni kom rapporten "Miljarder skäl att förbättra arbetsmiljön - Om kommunernas och regionernas kostnader för produktionsbortfall till följd av sjukfrånvaro". En gedigen rapport som tagits fram av fackförbunden Akademikerförbundet SSR, Kommunal, Sveriges lärare, Vision och Vårdförbundet, och det är i dubbel bemärkelse sjuka siffror som presenteras. 

  

Jag har skrivit om de höga och stigande sjuktalen i välfärden många gånger förut i den här bloggen, men det tål att upprepas ända tills en riktig förändring kommer till stånd - för det är inte bara en ohemul ekonomisk kostnad för samhället (51,4 miljarder kronor bara för år 2023), det är också en djup tragedi för varje enskild individ som drabbas. Arbetsrelaterad ohälsa innebär ett stort mänskligt lidande och många betalar ett högt pris och alldeles för många betalar med sina liv. Arbetsmiljöverket  uppskattar antalet arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress till uppemot 800 per år.

 Rapporten lyfter även det ojämställda i att kvinnor i så hög utsträckning blir sjuka av sina jobb i välfärden och att arbetsmarknaden i Sverige är till stor del könsuppdelad - villkoren för kvinnor och män inom offentlig sektor är olika, såväl organisatoriskt, socialt som materiellt. Sedan början av 2010 har det skett en kraftig ökning av stressrelaterad psykisk ohälsa i Sverige - en femdubbling, där kvinnor står för ca 80%. Enligt försäkringskassans egen utsago så beror detta på att kvinnorna är sysselsatta i kontaktyrken med en bristande arbetsmiljö. Så, som jag så många gånger påtalat - vi är inte gnälliga för gnällandets skull! Alla siffror och statistik visar om och om igen att vår arbetsmiljö gör oss sjuka och att det måste till en förändring - och det snarast.

 I rapporten presenteras tre förslag för en friskare välfärd:

Inför sanktionsavgifter för organisatorisk och social arbetsmiljö
De högsta sjuktalen på arbetsmarknaden är relaterade till organisatoriska och sociala faktorer i arbetsmiljön. Därför måste det kosta när arbetsgivare bryter mot föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö.
Välfärdens arbetsmiljö måste bli jämställd
Arbetsmiljö är i högsta grad också en jämställdhetsfråga. Villkoren för kvinnor och män inom offentlig sektor är ofta olika. Skillnaderna i arbetsvillkor leder till att kvinnor i offentlig sektor är särskilt drabbade av psykisk ohälsa och sjukfrånvaro. Bristerna behöver synliggöras i organisationerna, komma upp på dagordningen och åtgärdas inom ramarna för en jämställd arbetsgivarpolitik.
Alla arbetsplatser behöver arbeta med friskfaktorerna
Forskning har identifierat friskfaktorer, som ringar in de organisatoriska förutsättningar som visat sig ha en positiv påverkan på arbetsmiljö, produktivitet och sjukfrånvaro. Används dessa friskfaktorer aktivt, systematiskt och långsiktigt på en arbetsplats, finns stor chans att skapa en god arbetsmiljö och låg sjukfrånvaro. Insatserna behöver följas upp årligen, för att välfärdsyrkena återigen ska kunna bli friskyrken.

 Bara för arbetsgivare runt om i landet att kavla upp ärmarna och ta tag i problemet - alternativet är fortsatt stigande sjukskrivningstal och en förlust av kompetent personal, som det redan idag är en skriande brist på. 

ps Här är en insändare som sätter fingret på problemet. Det är från en sjuksköterska som insjuknat på grund av sin arbetsmiljöbelastning. "Kortare patientbesök, ändringar i schemat och nya arbetsuppgifter utan att några andra arbetsuppgifter tas bort. Jag har försökt, för att hinna sprang jag fortare, tog kortare raster, försökte vara mer effektiv jag vände ut och in på mig själv för att räcka till. Men en dag gick det inte längre, mina krafter tog slut och jag orkade inte springa länge. Jag blev sjuk. Mitt arbete hade gjort mig sjuk, mitt arbete som jag alltid älskat." 

Förändring ett måste om äldreomsorgen ska fungera

 Det blev en insändare i Värmlands Folkblad idag som fick rubriken: Förändring ett måste om äldreomsorgen ska fungera.

 Äldrevården skakar i grunden, det är ständig brist på personal – framförallt utbildad personal.

Arbetsmiljö, löner och arbetstider ”effektiviserade till verksamhetens behov” som det så fint heter, men glömmer att personalen är grunden som hela verksamheten vilar på – ingen personal, ingen verksamhet. Vill man att personal ska stanna och nya tillkomma måste arbetsmiljö, löner och arbetstider personalanpassas så att en stabil grund finns att tillgå i verksamheten. Inte som nu när inget av detta existerar.

Sänkt heltidsmått, högre löner och ob för utbildad personal och tid för alla arbetsuppgifter under en arbetsdag skulle garanterat vända den här negativa trenden.

 Lågavlönad och utarbetad undersköterska

 

ps heja vårdförbundet som så träget slåss för sin medlemmars arbetsvillkor

Första maj i Hagfors

 Första Maj i Hagfors. Solen sken från en klarblå himmel och ovanligt mycket folk hade samlats kring musik och olika aktiviteter i den vårspirande Blinkenbergsparken.

 Första maj firandet I Hagfors - som var ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, SSU, ABF, LO och fackförbunden IF Metall, Kommunals och Byggnads var på det stora hela en trivsam och mycket lyckad dag för framförallt barnfamiljer. Det vackra vädret och gratis ansiktsmålning, ballonger, dricka, godis och hamburgare var det som stod i centrum för dagen - inget fel i det, och det skulle behövas fler sådana här trivsamma dagar där människor kommer samman och träffas i Hagfors. (All heder åt de som stod i solen och stekte hamburgare hela dagen - kön bestod av en aldrig sinande ström av människor som ville ha sig en burgare).  Alla var vi nog vårystra efter den långa mörka vintern och njöt och firade att sol och värme äntligen ville visa sig.

Arbetarrörelsens dag kom dock helt i skymundan och talen var få och mycket korta. Hade det inte varit för musikkåren och de röda flaggorna så hade det lika väl kunnat varit vilken annan trevlig sammankomst som helst.  

Första maj som arbetarrörelsens dag behövs egentligen mer än någonsin - extra tydligt blev det när jag parkerade bilen vid Coop som var öppet med personal som jobbade. Och på väg till Blinkenbergsparken promenerade jag förbi höghusen som just nu är en byggarbetesplats (det var bara någon dag sedan en tragisk arbetsplatsolycka skedda här). Att det var första maj och röd dag märktes inte då byggarbetarna var i fullt arbete och hemtjänstbilar var parkerade utanför. De flesta arbetare jobbar på arbetarrörelsens dag - det är mest våra chefer som åtnjuter en extra ledig dag i sköna Maj. Röda dagar är fortfarande inte för oss - inte ens på arbetarrörelsens dag. 

 Jag gjorde dock ett tappert försök till att lyfta undersköterskornas arbetsförhållanden en dag som denna - även om jag inte är en van talare och min tid att göra det på scen blev allt för kort och att mina ord mest flög bort i sorlet.

Jag presenterades upp på scen som arbetarförfattare - vilket för mig är en stor ära att få tituleras som.

 Jag lägger ut mitt lilla, men ack så viktiga tal som jag höll innan jag läste några dikter ur min diktsamling "Dikter från Hemtjänsten", då allt jag tänkt säga inte riktigt hanns med och kanske inte ens hördes av alla som hade velat höra.  Så här kommer det för den som vill läsa:

"Hej jag heter Frida Turander och jobbar som undersköterska i äldreomsorgen. Det är Sveriges vanligaste yrke - alla kategorier. Många av mina kollegor är inte här idag – även om de skulle ha velat – för de jobbar. Röda lediga dagar finns inte för oss – inte ens på första maj.

Undersköterska är inte bara Sveriges vanligaste yrkesgrupp, det är också ett av det mest kvinnodominerade yrkena där sjukskrivningarna ligger i topp år efter år enligt försäkringskassans årliga sjukstatistik.

Enligt arbetsmiljöverket så finns det i äldreomsorgen så stora och så många brister i vår arbetsmiljö att risken för ohälsa och att behöva sluta i förtid är större än på manligt kodade arbetsplatser. Vi undersköterskor i äldreomsorgen – både manliga och kvinnliga - hamnar – bara av att göra vårt jobb – i stressrelaterad ohälsa som akuta stressreaktioner, långdragna utmattningssyndrom, hjärt och kärlsjukdomar, ångest & depression, magbesvär, sömnbesvär och smärttillstånd

Allt på grund av för låg personaltäthet, långvarig och ohälsosam stress på jobbet med en ständigt återkommande brist på återhämtning.

Årtionden av politiska beslut om nedskärningar, effektiviseringar och resursoptimeringar så har vi hamnat i en akut situation där utbildad personal flyr äldreomsorgen – ett arbete som de i grund och botten älskar - de som är kvar har höga och stigande sjuktal. Vi har en alarmerande brist på kompetens och knappt några unga som söker vård och omsorg på gymnasiet samtidigt som allt fler äldre är i behov av en allt mer avancerad vård i hemmet.

Det mjuka skalas bort och kvar blir bara det hårda och kalla – i vår kommun pratas det bland annat om att effektivisera bort den så kallade ”gråtiden” i våra minutscheman. Alltså den tid som är mellan de på exakta minuter planerade besöken och är grå på min planering och därmed i politikers och högre tjänstepersoners ögon tom och innehållslös – jag kan säga att den gråtiden upplever vi på golvet aldrig – gråtiden finns inte i verkligheten – bara på pappret. Om något så behöver vi mer ”gråtid” för att hinna med allt som vi ska göra på en arbetsdag – allt som vi förväntas att göra i förbifarten – utanför vår planering.

Vi har kommit till vägs ände när det kommer till att spara pengar på vårt arbete. Som samhälle binder vi ris åt egen rygg.

All forskning pekar på samma sak – Vi är inte gnälliga för gnällandets skull och vi blir inte långtidssjukskrivna för att vi är lata - utan för att vår arbetsmiljö är söndereffektiviserad. Vi får inte den tid eller de resurser vi behöver för att kunna utföra vårt jobb – och då tar vi av oss själva – för vårdtagarnas skull, med resultatet att vi till slut själva kroknar och går av.

Att jobba som undersköterska i hemtjänsten på landsbygden är ett av de finaste jobb en kan ha, och är idag en skyddad yrkestitel som kräver både utbildning och intyg från socialstyrelsen för att få jobba som. Många, inklusive politikerna, har nog en förlegad bild av vad hemtjänsten är och vad vi gör – hur svårt, brett och viktigt arbetet är. Jag ska nu läsa några dikter ur min senaste diktsamling ”Dikter från Hemtjänsten” Där jag i poesiform försökt fånga arbetet i hemtjänsten. Om de mänskliga mötena, det vackra, det svåra och det sköra."

 

PS: I Arvika ordnade några tappra bönder en traktorburen första Majdemonstration, med plakat på grillen med text som "Har du ätit idag, tacka en bonde" osv. Toppen att bönder och jordbruket i Sverige lyfts en dag som denna (och gärna alla andra dagar också). Jordbruket som faktiskt är så vi viktig ur så många olika aspekter och som allas våra liv hänger på, för utan fungerande jordbruk och jordbrukspolitik - ingen mat, ingen mångfald. Viktigt att lyfta att jordbruk inte är som vilken näring eller företag som helst, utan grunden för vårat samhälle, som allt vilar på.  Fungerar inte detta så kan vi  inte heller ha någonting av allt det andra. Mat är liv - inte en liten struntsak med andra ord. 

Första maj och kampen om åtta (och sex) timmars arbetsdag

 Första maj är arbetarrörelsens dag allt sedan massakern vid Haymarket, Chikago USA. Den 1 maj 1886  marscherade 80 000 människor genom Chicagos gator i en gigantisk demonstration för åttatimmarsdagen. Kampen för åttatimmarsdagen har varit lång och tyvärr även blodig. Människor har fått satt livet till och de har blivit misshandlade och fängslade när de slagits för något som vi i dag åtnjuter som en självklarhet. Men det är det inte! Människor har kämpat för den rätten! 

 År 1889 hölls en stor internationell arbetarkonferens i Paris. En amerikansk delegation berättade om händelserna i Chicago och det beslutades att göra 1 maj till en gemensam manifestationsdag världen över för arbetarnas krav på åtta timmars arbete.

 

 Första maj i Sundsvall 1890. Foto: Herr Axelsson i Skönvik

 

 

 

 I Sverige demonstrerade människor för första gången för åtta timmars arbetsdag den 1 maj 1890. Förslag till lag om åtta timmars arbetsdag lades först efter 29 år lång kamp och demonstrationer. Den 29 September 1919  beslutades det i riksdagen om åtta timmars arbetsdag = 48h vecka, då arbetare man fortfarande på lördagar.

 Högern gillade dock inte åtta timmars arbetsdag och satte upp affischer med texten “Rösta mot den liberal-socialistiska 8-timmarsdagen” och “Åttatimmarsdag och socialisering minska produktionen och öka levnadskostnaderna. Skydda oss och våra barn.” 

 Sedan dess har vi fått femdagars arbetsvecka = 40 h vecka (år 1973) och semestern har ökat från två veckor (1938) till dagens fem veckor (1978). Varje arbetstidsförkortning (vilket även antal dagar vi jobbar och semestern är ) har människor fått kämpa och demonstrerat för! Det har inte kommit av sig självt! 

 Nu är det hög tid för att kämpa för sex timmars arbetsdag - 30 h arbetsvecka som norm! Det har stått still väldigt länge i arbetstidsförkortningsfrågan - vi snackar 1970 tal senast. Olika varianter och försök med arbetstidsförkortning har gjorts runt om i världen och alla med riktigt bra resultat. Människorna mår bättre, sjukskrivningarna minskar utan att produktiviteten minskat. Så varför sätter vi inte igång med sex timmars arbetsdag i Sverige? Tja... alla former av arbetstidsförkortning har i alla tider motarbetats av högerpartierna - med samma argument nu som då. Även Socialdemokraterna (som i allra högsta grad var drivande i åtta timmars frågan tillsammans med liberalerna) har sågat arbetsförkortning med i princip samma argument som moderaterna, även om de nu börjat mjukna lite i frågan. Av Sveriges alla partier i riksdagen så är det bara Vänsterpartiet som i dag har det inskrivet i sitt partiprogram. Miljöpartiet och Sossarna velar och resten himlar med ögonen. 

 

Vi har högst arbetstid i hela Norden och bland de högsta i hela Västeuropa!

 ps fackförbundet kommunal driver sedan 2022 att de ska verka för 30 timmars arbetsvecka i lag eller kollektivavtal, utan att det ska påverka löneutvecklingen.