Hjälp min kropp har blivit en fin dam i vita spetshandskar

Jag har alltid kunnat ånga på – bara att lägga i en ny växeln och fortsätta. Men nu efter en konvalescensperiod på ett helt år så har kroppen lagt sig till med en massa divalater. Likt en fin dam i vita spetshandskar som snurrar vackert på sitt parasoll i solnedgången får hon helt plötsligt ont både här och där när hon försöker sig på något fysiskt. När jag försöker påtala för kroppen att det är dags att byta de vita spetshandskarna till ett par arbetshandskar så skrattar bara den fina damen och snurrar behagfullt vidare på parasollet. I skuggan bakom henne muttrar och haltar jag och är ganska glad att även hjärnan fortfarande inte alltid finner de ord jag vill få fram – misstänker att den fina damen då skulle rodna där under sitt parasoll.

Men skam den som ger sig – jag ska nog lyckas kränga av spetshandskarna så småningom. Jag har skaffat mig ett par vackert rosa och spetsinspererade arbetshandskar så att det blir en enklare övergång. Och förhoppningsvis lär sig även hjärnan så småningom att sallad inte heter morötter och andra tokigheter den fortfarande hittar på.