Den skiftande kompetensnivån i äldreomsorgen

Det finns idag inga nationella regler om vad som är en undersköterska eller vårdbiträde. Utan det är idag alltid arbetsgivaren som bedömer om baspersonalen har de kunskaper som krävs för uppdraget och under vilken yrkestitel de ska anställas. Detta kanske förvånar endel då detta i praktiken innebär att vem som helst med vitt skilda utbildningsnivåer kan arbeta som undersköterska eller vårdbiträde bara arbetsgivaren tycker att den mycket vaga formuleringen i socialtjänstlagen SOL 3 kap. 3 § är uppfylld – alltså en tolkningsfråga där olika arbetsgivare bedömer olika, samt att arbetsgivare har varierande kunskap om att och vad de bedömer.

Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (3 kap. 3 § SoL)

Socialstyrelsen gör heller ingen skillnad på de oreglerade yrkestitlarna undersköterska och vårdbiträde utan har allmänna råd på vad all baspersonal bör, som minst ha för kunskaper och förmågor för få att arbeta i äldreomsorgen. Det står dock bör och inte skall – så det är långt ifrån alla som är anställda som undersköterska eller vårdbiträde som kvalificerar sig fullt ut. 

Det finns i dagsläget heller ingen utbildning som per automatik gör en person till undersköterska eller vårdbiträde – det finns däremot och har funnits flertalet olika förberedande utbildningar av olika kvalitet. Detta innebär då i praktiken att de grundläggande kunskapsnivåerna hos anställd baspersonal som genomgått en förberedande utbildning inte alltid är den samma beroende på när i tid, var i landet och vem som anordnat utbildningen. Kompetensnivån mellan undersköterska och undersköterska kan vara gigantisk, kompetensnivån mellan undersköterska och vårdbiträde kan vara både hårfin som skyhög och skillnaden mellan vårdbiträde och vårdbiträde kan vara enorm.

 

Vän av ordning kanske tänker på att framförallt undersköterskan även jobbar under Hälso och sjukvårdslagen - HSL med rehabilitering och både allmän och specifik delegerad omvårdnad som exempelvis medicintilldelning, venprovtagning, sondmatning, kateterspolning och såromläggning osv. Men samma gäller här – delegering är en bedömning om reell kompetens finns eller inte och har inget med vilken yrkestitel man är anställd som. Det krävs alltid en individuell, professionell bedömning av både kunskap och lämplighet. Bedömningen gör den legitimerade personal i hälso och sjukvården som ansvarar för det patientnära omvårdnads och behandlingsarbetet som delegerar - Leg Sjuksköterska oftast i samråd med närmaste arbetsledare och/eller verksamhetschef. Sedan tillkommer Arbetsterapeut, Dietist, Logoped och Sjukgymnast som ansvarar för sitt arbetsområde. Undersköterskan och vårdbiträdet arbetar praktiskt med deras råd, rekommendationer och träningsprogram.

 

Nu är det meningen att titeln undersköterska ska stärkas och tydliggöras genom att bli en skyddad yrkestitel – att ingen ska kunna kalla sig eller bli anställd som undersköterska utan att ha en viss förutbestämd minsta kompetens. Detta kommer att göra att yrkets innebörd blir tydligare och att arbetsgivaren kan ta tillvara undersköterskornas kunskaper på ett mer effektivt sätt. Frågan är dock hur högt man kommer att lägga ribban – vilket ännu inte är helt klart, och om även olika specialistundersköterskor kommer att kunna bli erkända titlar. Sedan vore det riktigt bra om även vårdbiträdet kunde få tydligare yrkesroll och kompetenskrav så att det inte stannar på en godtycklig nivå. Den som lever får se om detta kommer att utmynna i något som blir så bra som tanken är.