UMS är inte Mums

Det var som att köra i 180 km/h rätt in i en bergvägg – det tog tvärstopp. Själv trodde jag att jag höll laglig hastighet, så jag fattade ingenting. Öööh... vad hände?? Såhär i efterhand så ser jag ju sirenerna som blinkade och tjöt för fulla muggar - men inte just då. Jag bara fortsatte att gasa. Att vara efterklok är ju både döfött och lönlöst – men fan vad jag ångrar att jag var så envist dum. Det finns liksom inget som är värt detta som jag hamnat i - absolut ingenting.

Jag hade träffat flera människor som drabbats av UMS - Utmattningssyndrom innan jag själv hamnade där. Men som nog många med mig inte på riktigt fattat vad det egentligen handlade om. Och dum som man är – inte tror ska kunna hända en själv då det är någonting som bara händer andra. Så fel man kan ha.

Hur beskriver man bäst vad UMS är för någon som inte vet– det är ruskigt svårt, men jag ska göra ett försök utifrån min situation. Jag tänker att alla har väl någon gång fått mjölksyra vid hård fysisk ansträngning? Ni vet när kroppen blir helt stum på grund av att behovet av energi är större än tillgången på syre så att det inte går mer hur mycket man än försöker - tvärstopp. Ett slående exempel är ju längdskidåkaren Per Elofsson som på OS 2002 mötte Tysk-spanjoren Johann Mühlegg. Herr Mühlegg var dock full i en massa otillåtna dopingpreparat och ångade på i skidspåren som ingen annan tidigare skådat. Kan han så kan väl jag tänkte väl Elofsson som var i sin livs form och försökte hänga på i det omöjliga och omänskliga tempot – och stakade sig rakt in i stumhetens vägg.

Vid UMS är det dock inte bristen på syre som är problemet utan bristen av återhämtning. Normala växlingar mellan anspänning och avslappning har störts så många gånger att man till slut inte fungerar på ett normalt sätt. Om hjärnan ständigt behöver kompensera för olika händelser och inte får tiden att bearbeta och återhämta sig mellan varje belastning så uppstår en så kallad allostatisk belastning - en uppreglering till mycket högre stressnivå - en överbelastning så stressystemet slutar att fungera och den fysiologiska responsen och anpassningen till miljön uteblir.

Efter att ha jobba i vården med högt tempo och därtill för få pauser - raster som uteblev eller stördes, samt arbetstider med ständiga vändskift och för kort nattvila blev det helt enkelt allt svårare och svårare för min hjärnan att hålla sig i balans. Mitt behov av att bearbeta händelser och att få den vila och sömn som jag behövde var helt omöjlig att kombinera med mitt arbetsschema, så jag hamnade obönhörligen rakt in i väggen – krasch. Här var jag nog rätt lik Per Elofsson och tänkte kan alla andra så ska väl jag också klara det... men de gör ju inte det de heller vilket är det tråkiga i den här kråksången då vård och omsorgen har mycket höga sjukskrivningstal i stressrelaterad ohälsa.

Personal som i grund och botten älskar sitt arbete riskerar idag att likt mig att bli sjuka av att bara göra sitt jobb och det är en sak jag inte riktigt kan förlika mig med. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt och fortfarande upplever. Jag har fått lära mig att gå igen! Jag har fått börja om med allt från början och är nu åtta månader efter kraschen långt ifrån frisk. Obalansen i min kropp blev så stor att kroppen fortfarande beter sig hel knasigt och reagerar tokfel på helt harmlösa saker. Hjärnan reagerar med stresspåslag – nu är det på liv och död säger den – och så var det bara två saker som hände samtidigt. Min stressnivå är fortfarande högre än normalt och min kropp är hela tiden beredd på flykt eller kamp vilket är oerhört handikappande, påfrestande och tröttsamt. Bara att gilla läget och låta tiden ha sin gång - vilket vissa dagar är lättare sagt än gjort.  

 Alla sätt är bra utom de dåliga. Det här är jag på juldagen – hörselkåpor på för att min hjärna inte ska behöva få överslag hela tiden p.g.a alla ljudintryck när barn och barnbarn kom på besök.

Många tror felaktigt att det bara är individen som behöver lära sig att hantera stress bättre så blir allt bra – det finns arbetsgivare som tror att bara de ordnar lite mindfulness & stresskurser till sin personal så slutar de nog med dumheterna att springa in i väggen i tid och otid. Men detta med stress klarar vi människor i vanliga fall alldeles utmärkt (och kan i viss mån även uppskatta) Problemet är brist på återhämtning mellan stressituationer och kan till och med leda till plötslig död om det vill sig riktigt illa. (I japan finns det ett ord för detta – karoshi, vilket ungefär betyder plötslig arbetsdöd) Arbetsmiljöverket i Sverige räknar även med att ca 500 personer om året dör i sviterna efter stress på jobbet viket inte är en ok siffra.

Jag vet inte om ni blev något klokare av allt detta. Men jag hoppas att ju mer vi talar om detta med stressrelaterad ohälsa i alla dess former - ju mer förståelse vi får om hur och varför den uppstår - ju mer kan vi förhoppningsvis förebygga att den uppstår i framtiden. För UMS är inte mums - det är det motsatta.  

Ps. Rekommenderar psykolog Kajsa Bergwalls föreläsning från den 12 september 2019 som ligger uppe på URplay : https://urplay.se/program/214018-ur-samtiden-hjarnhalsa-aterhamtning-ar-nyckeln?cmpid=del%3Acl%3A20191226%3Aurplay