Den makalösa manicken - Hjärnan

 

 Att ha medarbetare som en efter en drabbas av utmattningssyndrom är ett tecken på att någonting inte är bra på arbetsplatsen. Oftast sitter problemet högt upp i organisationen där man av ekonomiska skäl försöker effektivisera neråt i verksamheten - så till den milda grad att medarbetare på grund av att de är begränsade av att vara biologiska varelser går in i väggen. Det där med att vi är biologiska varelser med begränsningar är något som vi gärna förtränger – både som enskilda individer som på politiker och höga chefsnivåer. Människan har sina begränsningar – bara att gilla läget. Det finns inga genvägar som att tänka mer positivt eller bita ihop för att slippa utmattning – lika lite som det hjälper mot att slippa bryta benen om du hoppar från ett höghus. 

 När det kommer till just utmattningssyndrom så har forskningen kommit långt i varför det uppstår – vi överutnyttjar hjärnan. Vi bombarderar den med ständigt återkommande olösbara och omöjliga krav/situationer, samtidigt som vi inte tillåter hjärnan att återhämta sig färdigt efter en påfrestning så att sjuklig allostas uppstår och hjärnan kraschar. Då hjälper inte klämmiga mindfulnesskurser eller stresskurser för är det obalans i krav och resurser på arbetsplatsen så blir det till slut total obalans i hjärnan.

  Hjärnan som är en makalös manick strävar ständigt efter balans – hela tiden jobbar den med att kompenserar för allt som sker i vår omgivning. Tvingas då en medarbetare att under lång tid jobba med höga krav och för lite resurser så jobbar hjärnan febrilt med att försöka lösa problemet och finna jämvikt – även om det är en omöjlighet så försöker den. Lägg där till för lite av den livsviktiga återhämtningen mellan och under ett arbetspass så kommer medarbetaren till slut att krascha. 

  Vad kan man då göra som arbetsgivare för att vända trenden? Det finns två svar på det – sänk kraven eller höj resurserna. Finns tyvärr inget där emellan. Sänkta krav i vården tror jag få kan tänka sig så egentligen finns det bara ett svar – höj resurserna. Ge vårdpersonalen mer tid, bättre scheman, fler kollegor och ordentligt med återhämtning så kommer problemet att försvinna som i ett trollslag. Tänk så enkelt. 

Den här texten ligger också som debattinlägg på Dala-Demokraten