Den makalösa manicken - Hjärnan

 

 Att ha medarbetare som en efter en drabbas av utmattningssyndrom är ett tecken på att någonting inte är bra på arbetsplatsen. Oftast sitter problemet högt upp i organisationen där man av ekonomiska skäl försöker effektivisera neråt i verksamheten - så till den milda grad att medarbetare på grund av att de är begränsade av att vara biologiska varelser går in i väggen. Det där med att vi är biologiska varelser med begränsningar är något som vi gärna förtränger – både som enskilda individer som på politiker och höga chefsnivåer. Människan har sina begränsningar – bara att gilla läget. Det finns inga genvägar som att tänka mer positivt eller bita ihop för att slippa utmattning – lika lite som det hjälper mot att slippa bryta benen om du hoppar från ett höghus. 

 När det kommer till just utmattningssyndrom så har forskningen kommit långt i varför det uppstår – vi överutnyttjar hjärnan. Vi bombarderar den med ständigt återkommande olösbara och omöjliga krav/situationer, samtidigt som vi inte tillåter hjärnan att återhämta sig färdigt efter en påfrestning så att sjuklig allostas uppstår och hjärnan kraschar. Då hjälper inte klämmiga mindfulnesskurser eller stresskurser för är det obalans i krav och resurser på arbetsplatsen så blir det till slut total obalans i hjärnan.

  Hjärnan som är en makalös manick strävar ständigt efter balans – hela tiden jobbar den med att kompenserar för allt som sker i vår omgivning. Tvingas då en medarbetare att under lång tid jobba med höga krav och för lite resurser så jobbar hjärnan febrilt med att försöka lösa problemet och finna jämvikt – även om det är en omöjlighet så försöker den. Lägg där till för lite av den livsviktiga återhämtningen mellan och under ett arbetspass så kommer medarbetaren till slut att krascha. 

  Vad kan man då göra som arbetsgivare för att vända trenden? Det finns två svar på det – sänk kraven eller höj resurserna. Finns tyvärr inget där emellan. Sänkta krav i vården tror jag få kan tänka sig så egentligen finns det bara ett svar – höj resurserna. Ge vårdpersonalen mer tid, bättre scheman, fler kollegor och ordentligt med återhämtning så kommer problemet att försvinna som i ett trollslag. Tänk så enkelt. 

Den här texten ligger också som debattinlägg på Dala-Demokraten

 

Orka ett helt arbetsliv

 Allt fler uppger att de inte orkar arbeta fram till pensionen enligt arbetsmiljöverkets senaste rapport "Perspektiv på äldres arbetsmiljö". Rapporten bygger på statistik från Arbetsmiljöundersökning 2019. Statistiken visar att bland sysselsatta i åldern 50-64 år var det 12 procent som bedömde att de inte kommer att kunna arbeta inom yrket fram till den ordinarie pensionsåldern. Bland kvinnor 15% och bland män 11%.  Att vård och omsorgens personal (med 15% som inte tror att de orkar fram till pensionen) ligger i topp i även denna undersökning överraskar föga då vård och omsorgens personal  tyvärr ligger i topp i alla undersökningar som speglar den allt sämre arbetsmiljön. För den har blivit sämre. Människor som jobbat länge i vård och omsorgen kan sorgset uttrycka att yrket har förändrats, att arbetsglädjen har minskat och stressen har ökat.

Ibland funderar jag på om en kanske skulle behöva bygga upp just den här verksamheten från grunden istället för att lappa och laga med silvertejp och låtsas som om det regnar. För vi snackar generella och ihållande arbetsmiljöbrister i vård och omsorgen som påtalas både från personal som i större undersökningar - om och om igen.   

 

Dålig arbetsmiljö i form av negativ stress, otydliga mål och hög arbetsbelastning både vad gäller fysisk och psykiskt arbete påverkar hälsan och ökar risken för att pensionera sig i förtid, säger Erna Zelmin, Arbetsmiljöverkets generaldirektör. Jag kan inget annat än att hålla med henne. 

Personal i dagens och i framtidens vård och omsorg

 

Det finns många arbetsmiljöproblem inom vård och omsorgen. Så många att fler och fler funderar på att sluta – ingen orkar hur mycket som helst. Till slut tar det stop hur mycket en än älskar sitt yrke i grunden. Detta samtidigt som det blir allt svårare för arbetsgivare att rekrytera både utbildad som outbildad personal. Det har blivit till en ond cirkel som hur mycket de än försöker lappa och laga, klippa och klistra obönhörligen kommer att tappa kontrollen totalt om de inte genast tar tag i problemen – men inget händer. Inte på riktigt. 

Fyra av tio hinner inte ens gå på toa idag

  

 Jag vet att det handlar om pengar – det gör det alltid. Det är för dyrt säger de som har makten att förändra. Det finns ingen personal att få tag i säger de och slår urskuldande ut sina händer - inte deras fel. Men att bita sig själv i svansen kommer inte att bli billigare, få fler att vilja stanna eller locka ny personal – tvärtom, och att överutnyttja personalen en redan har med minutstyrning, sämre och sämre schematekniska lösningar, fler och fler arbetsuppgifter som inte tillhör yrket är inte heller det en lösning -tvärtom. Fler och fler blir sjukskrivna, fler vill sluta så fort möjligheterna finns till annat och färre än nu kommer att vilja utbilda sig. Detta samtidigt som vi vet att personalbehovet kommer att öka då fler kommer att behöva vård och omsorg inom en mycket snar framtid.

  Det finns egentligen bara två alternativ på detta problem. Blunda och fortsätter som nu och allt går åt fanders (nej, det kommer inte att komma en god fe och trolla lite med ett litet trollspö så att allt löser sig av sig självt) eller så satsar vi vad det faktiskt kostar. Fixar bra arbetsförhållanden så att vi kan ge en god och säker vård och omsorg till de som behöver det. Svårare än så är det inte.

Ps När jag ”för tusen år sedan” sökte till gymnasiet för att läsa till undersköterska var det en hett eftertraktad linje med många sökande och fulla klasser. Så kan det bli igen om vi bara vill. 

 

Exakt på minuten

Som undersköterska i hemtjänsten jobba jag och många med mig med en planering i fickan, där det i detalj står vem vi ska besöka och vad som vårdtagaren ska ha för insatser. Inget fel på det i grunden. Det är tryggt att veta vad jag ska göra under mitt arbetspass. Problemet är egentligen inte heller att man har en schablon på hur lång tid en dusch tar eller hur lång tid det ska ta att sätta en sond, byta en stomipåse osv. Problemet ligger mer i att det är allt det andra som inte finns med i en planering som just bygger på schabloner och inte verkligheten ligger staplade tätt inpå varandra och gör att jag hela tiden måste skynda för att hinna, med en obehaglig känsla av att hela tiden ligga efter. Eller när de tätt planerade schablonerna till och med kortas ner med fem minuter här och tio minuter där för att ens få plats i planeringen så är det med stora risker att fel begås och den skadliga stressen ökar för personalen.

@omsorgskottar

Varken vi personal eller vårdtagarna är förutbestämda maskiner. Kringtid, restid, administrativ tid och tiden när verklighetens stomi just idag tar längre tid att byta, när anhöriga ringer och vill prata, när det larmar eller när en eller flera vårdtagare behöver lite extra omsorg måste det också finnas tid att göra det. De planerade blocken med schablontider för insatsen måste ligga glesare så att mer luft kommer in i systemet - om det innebär att fler måste anställas så är det verklighetens behov av personal som borde få gälla och inte schablonernas exakta minuter.