Den skvalpande yrkestiteln undersköterska

I en tid då det rådde brist på sjuksköterskor så startades 1947 för första gången en kort utbildning i landstingets regi för duktiga och raska biträden och yrkestiteln Undersköterska såg för första gången dagens ljus i Sverige. Som namnet antyder så var tanken att Undersköterskan skulle avlasta sjuksköterskan i hennes uppgifter och samtidigt vara henne underordnad. Sjuksköterskan som i sin tur vid denna tid var underordnad läkaren – en hierarki som byggde på att Läkaren var fadern och husbonden som bestämde, Sjuksköterskan var modern som lydde husfaderns order och danande uppfostrade sina patienter som var barnet. Idag kan vi ju skaka på huvudet åt de förlegade synsättet, men små krusningar i vattnet lever tyvärr fortfarande kvar. Det är som tur är allt färre och färre som sprattlar motsträvigt i den här frågan i dag när det kommer till läkare och sjuksköterska – de är idag helt enkelt olika professioner som inte är vare sig högre eller lägre än varandra.

Går vi tillbaka till titeln Undersköterska så har dess roll, status och utbildning varierat under åren som gått sedan den uppstod 1947. Tyvärr inte till det bättre. Titeln ligger fortfarande och skvalpar i sitt namn – under sköterskan och även om undersköterskor är helt avgörande för att vård och omsorgen överhuvud taget ska fungera - att hon är vård och omsorgens armar och ben så är hon icke sedd som en riktig profession. Hon skvalpar omkring och får anpassa sig efter vad hon blir tilldelad för arbetsuppgifter – vilket varierar å de grövsta. Hon förväntas ta sig ann det mesta – allt från skurhink till blodprover och allt där emellan och lite till. Hennes bredd är för bred, ansvarsområdena för många för att långsiktigt orka hålla samman samtidigt som vårdbiträdets roll är minst lika diffus – om inte än mer oklar än undersköterskans. Skiljelinjerna är så pass vaga, skvalpande och otydliga att de många gånger helt går i varandra istället för att komplimentera varandra.  

Då titeln är helt oreglerad så kan egentligen vem som helst kalla sig undersköterska och det är idag helt upp till arbetsgivaren att bestämma titel på sina anställda – och att många arbetsgivare inte vet vad de gör för val eller på vilka grunder de gör sitt val. Ska jag generalisera grovt så preciserar regioner (fd landstinget) bättre vilken kunskap och kompetens som krävs än kommunerna och arbetsuppgifterna är oftast tydligare i region än kommuner. Jag har skrivit om den varierade kompetensen inom äldreomsorgen här, vilket är ett intressant ämne som jag tror att få känner till. Och det är inte en underdrift att det är rena rama vilda västern när det kommer till kompetens, titel, arbetsförhållanden, arbetsuppgifter och löner runt om i Sverige. Godtyckligt från början till slut.

Jag har därför med spänning följt debatten om att göra titeln skyddad eller legitimerad. Att göra den skyddad som man till slut har bestämt sig för är förvisso riktigt bra – men som jag förstår det så kommer man att lägga ribban så pass lågt att situationen som vi har i dag i stort sett blir oförändrad. Ingenting kommer att göra hennes roll tydligare av att lägstanivån blir så låg att vitsen med den skyddade yrkestiteln försvinner, bara därför att det råder brist på armar och ben i vård och omsorgen. Logiken håller inte. Vi får en yrkesgrupp som får fortsätta att bära en allt för tung ryggsäck på sin rygg, samtidigt som hon förväntas springa ett maraton varje arbetspass och hamnar då fortsatt långt ifrån ett professionellt erkännande. En skyddad yrkestiteln gör inte arbetsuppgifterna tydligare, arbetsförhållandena bättre eller lönerna rättvisare. Vem som är ung idag kommer att känna sig manad till ett än mer vagt, otydligt och skvalpande yrke som till på köpet har Sveriges högsta långtidssjukskrivningstal? Vem?